Under fredagen passerades en gräns i den svenska politiken, som jag aldrig trodde skulle passeras. Faktum är att jag inte ens hade tänkt på att det var en gräns som existerade, eftersom det verkade som en sådan självklarhet.
Jag talar förstås om det uttalande som Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch gjorde i Ekots lördagsintervju, där hon angående kravallerna under påskhelgen önskade att hundratals av demonstranterna skulle skadats, och att polisen skulle ha skjutit skarpt emot dem.
För säkerhets skull tar vi det igen: Partiledaren för ett av våra riksdagspartier, som kandiderar till att sitta i riksdagen och rentav i regeringen efter höstens val, förespråkar alltså offentligt att polisen ska bruka dödligt våld mot landets egna medborgare.
Det finns mycket vi kan vara oeniga med varandra om i politikens värld. Våra politiska företrädare kan bråka sig hesa om skattesatser, om integrationspolitik eller om de bästa organisationsformerna för vår gemensamma välfärd.
En sådan oenighet ryms inom ramarna för det demokratiska samtalet och offentligheten – där kan man ha rätt eller fel, diskutera högt eller lågt, och just oenigheten är faktiskt ett sundhetstecken för vårt samhälle; att den får plats, är ett tecken på att folkstyret både engagerar och lever.
Det som däremot inte kan rymmas där – som aldrig får rymmas där – är det publika utlevande av hämnd- och våldsfantasier som Ebba Busch ägnar sig åt.
Den vägen leder nämligen till ett samhälle där hennes ord och fantasier till slut blir till verklighet – där polisen skjuter på medborgarna, och förvandlas från ordningsmakt till den regerande maktens väpnade gren. Den vägen leder slutligen till fascismen.
Därför är det inte bara överraskande, utan faktiskt chockerande, att många politiska analytiker väljer att behandla detta som ett politiskt utspel bland alla andra – de talar om ett ”radikalt” yttrande av Ebba Busch, och om att hon lägger sig allra längst högerut.
I ett avseende är det logiskt. Kanske vet man inte riktigt hur man ska hantera ett så extremistiskt uttalande, och det råder ingen tvekan om att Buschs uttalande var överlagt och politiskt kalkylerat för att få en viss effekt.
Det finns inte en politiker som blir inbjuden till Lördagsintervjun utan att vara förberedd in i minsta detalj, och sättet uttalande Buschs uttalande är strukturerat på är retoriskt som en inövad replik – detta är inte någonting hon bara hasplar ur sig eller spontant säger i affekt.
Det är medveten, cynisk och slipad retorik – och det gör det ännu obehagligare att det på vissa håll också mottas som sådan.
Det innebär nämligen att detta förvandlas till en legitim del av vår politiska offentlighet – att det plötsligt är rimligt, begripligt och politiskt rationellt agerande av en partiledare att uppmana polisen att skjuta på medborgarna.
Så vill vi inte ha det. Så kan vi inte ha det. Och så behöver vi faktiskt inte heller ha det.
Nu är det upp till alla som har en röst i offentligheten – men också till alla vanliga medborgare – att i ord och handling ta avstånd för den retorik och det agerande som Ebba Busch står för.
Det gäller särskilt alla kristdemokrater. Detta är inte ett tillfälle att avvakta eller att hålla tyst i väntan på att stormen ska blåsa över. Detta är ett tillfälle att göra sin röst hörd, och göra skillnad för framtiden.
Här måste vi alla tillsammans hjälpas åt att dra en gräns. För när det kommer till kritan är det ingen av oss som vill leva i det hårda och brutala samhälle som Ebba Busch fantiserar om.