I helgen är det alla hjärtans dag och en vän frågade mig (som underlag till en text hon själv skulle skriva på temat) om min syn på relationer och kärlek. Vi pratade också en hel del om hur kärlek målas upp i kulturen. Filmer, böcker, draman, musik. Ofta är de där allra mäktigaste kärlekshistorierna också de där det förekommer mycket strul.
Jag tycker inte att relationer ska vara en kamp. Men vår kultur älskar den berättelsen. Den där man måste kämpa för att ta sig förbi alla hinder men med en kärlek som är så stark klarar vi av det och slutet är lyckligt. Visst finns det en spännande dramaturgi i det, men jag tycker att hinder är jobbiga.
Problemet med vår romantiserade bild av sådana där relationer som är kämpiga (men som slutligen övervinner alla hinder) är att vi kan hamna i en situation där vi inte förstår när det är läge att göra slut, för vi tror att det ska vara kämpigt (trots att ett lyckligt slut aldrig skymtar). Man går i cirklar, har samma bråk om och om igen, och det är inte vad kärlek går ut på.
Jag kan tycka att det är jättefint med gamla par som fann varandra när de var sexton och som sedan hängt ihop genom vått och torrt, men nyckeln i en sådan relation tror jag är att tillåta varandra att utvecklas individuellt trots att man är så nära. Sanningen många gånger är väl dock att dessa äldre människor blev ihop under en tid då skilsmässor var tabu och kvinnor inte hade möjlighet att öppna egna bankkonton. Med andra ord: ett samhälle som inte var uppbyggt så att vi skulle kunna klara oss själva.
Den idén hänger kvar i vår kultur än idag. Att målet är att hitta en partner som ska göra en hel, som om man vore halv fram till dess. Det är en skadlig syn. Både på syftet med en relation, men också på en själv och ens eget värde.
Vad har egentligen en krönika om kärlek att göra på en ledarsida? Just det. Mitt uppdrag som ledarskribent är att kommentera samhällets otillräcklighet. Ett samhälle som säger till oss kvinnor att det viktigaste som finns är att vara ihop med någon, och samtidigt genom populärkulturen romantiserar relationer fulla av hinder och konflikt, skapar sämre förutsättningar för varje individ att blomstra på egen hand.
Jag har inte ens gått in på våldsamma relationer, svartsjukedraman, och annat giftigt som kan förekomma i en relation och som är reella samhällsproblem som skördar framför allt kvinnoliv. Men i grunden behöver det inte ens vara så dåligt för att inte vara bra nog. Kärlek ska vara lättsamt. En partner som gör det svårare att leva än om du hade varit ensam är inte värd din tid.
Sedan är förstås varken kärleks- eller vänskapsrelationer lättsamma hundra procent av tiden, men vill man vara med varandra behövs en ansträngning från båda att göra det mer lättsamt tillsammans.
Om du som läser detta inte känner att den relation du befinner dig i är sådan, så är faktiskt min krassa uppmaning: gör slut. I grunden är vi alla individer, och livet bjuder oss på både det ena och det andra hindret. Människor du har omkring dig ska göra dessa hinder lättare att tampas med, inte skapa en massa nya problem.