Såhär i corona-tider har det blivit tydligt vilka arbeten som är de viktigaste. Alla jobb är förstås meningsfulla, och alla behövs på arbetsmarknaden för att ekonomin och samhället ska kunna fungera. Men vissa yrkesgrupper är direkt nödvändiga för allas vår överlevnad, och det är välfärdspersonal.
Som sagt är alla yrken meningsfulla. Jag vet att jag, när jag sätter mig ner vid mitt skrivbord och författar ledartexter om det politiska läget, bidrar till det demokratiska samtalet och debatt. Det ger mig en känsla av meningsfullhet. Och detsamma gäller nog de flesta arbeten, oavsett om man jobbar inom handeln och bidrar till den lokala ekonomin och ett levande centrum, eller inom industrin och bidrar till produktion av varor och export.
Men just välfärdsarbetare har till uppgift att hålla oss friska. Att rentav hålla oss vid liv, i vissa fall. Och det är tämligen tydligt att de är kraftigt underbetalda. En kompis till mig som för några år sedan studerade till sjuksköterska i Umeå sa en gång “Det känns som att ju närmare människor man jobbar, desto lägre betalt har man”.
Hen syftade då främst till kedjan undersköterska, sjuksköterska, läkare. Men jag vill ta det ett steg längre och svagt undra hur det kommer sig att det finns så många miljardärer i världen och varför de tjänar som de gör. För det är personer som aldrig försett någon med en respirator eller satt upp ett dropp.
En annan vän studerar till sjuksköterska i detta nu. Hen söker jobb och jag sa att det är ju tydligt nu att du valt rätt yrke. Men hen var fundersam över vart hen bör börja jobba eftersom lön såklart är en avgörande faktor. Och jag sa att det är det som är grejen med välfärdsyrken. Du kan vara säker på att aldrig någonsin vara arbetslös, men du kan också vara säker på att du aldrig kommer bli miljardär.
Det är en sanning de flesta av oss är medvetna om, och som vi kanske någon gång reflekterat särskilt över när vi valt karriärbana i livet. Jag studerade till förskollärare innan jag blev ledarskribent. Jag älskar barn, jag tror på kreativt lärande, men jag tänkte också att det är ett yrke som finns överallt och där det alltid kommer att behövas personal. Det senare var absolut en avgörande faktor i mitt val av karriär, även om jag såklart kände ett kall.
Det här med kall är en annan grej. Självklart ska man känna kall när man väljer ett yrke. Om du väljer ett yrke utan någon som helst intresse för det kommer du inte göra ett bra jobb. Men hur många personer väljer bort välfärdsyrken trots att de skulle göra ett fantastiskt jobb, bara för att lönerna är låga och graden av slit är hög? En tredje vän till mig är utbildad undersköterska men tog jobb som receptionist på ett gym istället för att det var bättre betalt och slappare arbetspass. Det är sorgligt.
Det är på tiden att vi börjar betala de viktigaste yrkesgrupperna mer. Jag tänker till och med sticka ut hakan och säga att det finns många miljardärer som gott skulle kunna tjäna lite mindre. För vem har sagt att det är rimligt att en VD för ett stort företag ska tjäna mer än alla arbetare på golvet? Vem ställer krav på att denna VD ska känna “kall”? Och när flera yrken tvingas stanna upp, som vid en pandemi, arbetar sjukvårdspersonal och personal inom exempelvis äldreomsorgen på som innan. För att vi som samhälle i grunden vet att utan dessa klarar vi oss inte.