“Vad modig du är som delar med dig!” kan jag skriva till en person som berättar öppet om sitt svajiga känsloliv. “Det är helt normalt att känna sig nere” försöker någon muntra upp mig med efter att jag berättat om hur pandemin får mig att känna mig isolerad eller att jag saknar att kramas.
Samtal om människors mående ges allt större utrymme och uppmuntras på många håll då allt fler känner igen sig och behovet av att ventilera är stort. Dock fastnar ofta samtalet i just att konstatera att det inte är toppen eller att bekräfta att det inte behöver vara det. Tanken är god och fin men inte alltid särskilt konstruktiv.
Inte sällan beskrivs psykisk ohälsa som “vår tids folksjukdom”. Det politiska samtalet domineras av vaga beskrivningar av allt ifrån att känna sig nere eller stressad till att drabbas av och/eller lida av en faktisk psykisk sjukdom. Trots att det kommit att bli lite av en slasktratt för allt som inte känns bra är de flesta av oss överens om att det i alla fall är bättre än tystnaden som föregått.
Gränserna mellan privat och offentligt blir i dessa digitala tider allt mer otydliga och likaså de mellan jobb och fritid. För många av oss har det inneburit att jobbet i större utsträckning istället sker digitalt eller via maskiner och datasystem.
Det som redan nu börjat beskrivas som “det nya normala” innebär för många godtycklighet. Nya arbetsuppgifter dyker upp som anställda förväntas tackla medan arbetsgivare förlitar sig på sina anställdas ambitioner. Löneutveckling hålls tillbaka då allt färre av oss kräver påslag för att göra nya arbetsuppgifter och nöjer oss med beröm och att känna oss stimulerade.
Arbetsgivare har också nya verktyg att kontrollera aktivitet med. Samtidigt drabbar pandemin allt fler sektorer och leder till att många drar ner på sin personalstyrka på grund av arbetsbrist. Arbetsuppgifterna försvinner dock inte nödvändigtvis utan smetas ut på de som är kvar. Trycket ökar och förutsättningar för att ifrågasätta att bli övervakad och pressad till högt uppsatta prestationskrav genom aktivitet i datasystem eller på mail eller digitala arbetsytor försämras. Man hamnar i kläm mellan lojalitet och hållbarhet.
Det andra då? Den där stunden det tar att göra det icke mätbara. Stunden då man inte är iakttagen eller har ett specifikt mål med vad man ska prestera, skapa, göra, tänka eller visa. Stunden att tänka fritt. Stunden då man frågar en kollega hur helgen varit eller tar sig en kopp kaffe. Den tiden som inte är ämnad att dela med alla men som de allra flesta ändå verkar beskriva att de saknar i dessa tider. Det mänskliga utrymmet att ha en dålig dag. Bara för att den inte alltid värderas betyder det inte att den saknar värde.
Nej, låt oss försvara och bevara integriteten och hjälpas åt att synliggöra gränser. För vi är än så länge inte ersatta av maskiner och kan inte heller förväntas bete oss eller behandlas som det. Du är inte skyldig att delge allt så låt inte någon få dig att tro det.