Jag har en bakgrund som politiker och kanske är det därför som alla som tar på sig politiska uppdrag ligger mig varmt om hjärtat. Jag har sett och upplevt vad man tvingas vara med om. Jag har också sett hur uppdraget både förenklas till att handla om svart och vitt - och sällan någon gråskala - och görs till något klandervärt liknande kampen mellan David och Goliat. Vitt skilt från hur det egentligen är och går till.
Politiker fattar beslut. Det är det politiker är till för. Alla gillar inte alla beslut. De flesta vill att just deras vilja ska vara den som råder, oavsett om det handlar om hur stora hus som ska få byggas och hur nära stranden, eller hur höga straffen ska vara för den som bryter lagen eller hur dyr bensinen ska få vara. De rösterna, de som utgår från sig själva i första hand, tycker jag blir mer och mer högljudda. Jag kanske har fel, det där beror ju lite på vilka man hör eller ser i sina ”bubblor” på sociala medier, men det där resonerandet om att man i ett samhälle måste väga ihop olika intressen och vara lite långsiktig i sitt beslutsfattande och att besluten består av många, olika pusselbitar, de resonemangen saknar jag. Beslut kan vara jobbiga att fatta av olika orsaker. Det är sällan som beslut som går emot de som är mest högljudda, eller oinsatta, syns vara särskilt populära. Men det är också svårt att fatta beslut som ska gälla in i en framtid som man ju de facto inte har några bevis kring. Rätt så ofta möter jag människor som skakar på huvudet åt beslut som fattats långt tillbaka i tiden, då andra förhållanden rådde. Kärnkraft är en sån fråga. ”Varför beslutade politikerna att stänga det där kärnkraftverket, det var ju jättekorkat när man ser hur många industrier som nu behöver el” hör jag, och inte ett ord om att det ju var svenska folket som själva röstade om saken i en folkomröstning 1980, och att behovet av el ökar drastiskt nu, i början av 2020-talet, dvs en halv människoålder senare.
Politiker slutar att vara politiker. Jag ska inte spekulera i varför min hemkommuns listor i flera fall är så taniga, men jag ser att varken de som väljer att avgå med ålderns rätt eller de som helt enkelt inte vill vara med längre ersätts av en hel skara sugna, yngre människor. Oavsett så leder det till att vi får färre politiker att välja på. Och då är frågan: Vems är ansvaret för en kommun eller ett land leds på ett rekorderligt sätt? En del, rätt ofta såna som inte själva är engagerade, menar att demokrati är en tungrodd och besvärlig grund för beslutsfattande, man vill ge mer exekutiv makt till beslutsfattarna. Andra menar att demokrati är när man själv får bestämma om allt. Enligt min mening så har ingen av dem rätt. Demokrati betyder egentligen bara att vi väljer de som under fyra år ska fatta beslut om hur våra skattepengar ska användas och hur regelverken kring hur vi beter oss mot varann ska se ut. Och vi får de beslutsfattare vi förtjänar. Ansvaret för att fler ska vilja ta en offentlig roll är vårt, tillsammans. ”Den som är utan skuld kaste första stenen” står det i Bibeln. Den som inte går och röstar har definitivt inte gjort rätt för att ens ha en offentlig åsikt om du frågar mig. Men den som aldrig ens kan tänka tanken på att själv ta på sig en politisk roll borde också fundera lite mer på hur den låter. Och ansvaret för att hålla rent är inte mer mitt än ditt.
Så gå och rösta, men fundera också på hur ditt samhälleliga bidrag ser ut!