Det här är min sista ledartext år 2020, ett år som många sammanfattat som ett riktigt skitår. Imorgon har ni som läser ledarsidan en krönika av Karina Cubilla att se fram emot, där hon sammanfattar året utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv. Hennes syn på de frågorna är en av anledningarna till att jag, sedan hon praktiserade på ledarsidan under två veckor i mars, velat ha henne som återkommande skribent.
Men om jag själv ska sammanfatta året, generellt liksom, så vill jag nog gärna belysa de styrkor vi sett i samhället i år. Nej, allt har inte gått perfekt. Men en relevant jämförelse tycker jag är flyktingkrisen 2015. Då hann inte staten med. Men civilsamhället stod starkt och alla hjälptes åt att ta emot de människor som flytt för sina liv och kommit till Sverige.
Jag vill förstås att stat, regioner och kommuner ska vara starka nog att klara av alla utmaningar. Det beror på politiska val och prioriteringar när det inte sker, och även om vi sett brister i år har vi också pustat ut över att vi faktiskt haft en regering under denna kris som prioriterat en stark välfärd som ska finnas där för alla, inte bara några få.
Men samhället är mer än bara de politiska instanser vi har. Och under våren såg vi hur lokalsamhället krokade arm med näringslivet för att stötta vårdpersonal och samtidigt kämpa för den lokala handeln. Local Hero Piteå är exempel på detta. Att företag började göra handsprit och flygvärdinnor skolade om sig till vårdpersonal är andra.
Vi har sett hur viktigt trygga anställningar är, när arbetarna inom de yrken vi betraktar som samhällsviktiga slitit extra hårt i år. De ställen (främst i Stockholm) där corona-säkerheten fallerat på äldreboenden har också antalet fast anställda varit färre och antalet vikarier som sprungit mellan olika avdelningar och kanske kommit till jobbet sjuka varit fler. Därför har också värdet av medlemskap i facket blivit tydligt för de flesta.
Vi har också alla gjort uppoffringar för att följa de restriktioner som funnits. I början av pandemin blev vi i Sverige hånade för att vi inte genomförda totala utegångsförbud och så kallade ”lock downs” men i ett land som Sverige fungerar restriktioner. För i Sverige litar vi på varandra. Utan tillit mellan medborgare och experter hade Sveriges strategi fallerat totalt. Men då hade det å andra sidan inte varit vår strategi.
Sammanfattningsvis har 2020 lärt oss alla att vi är starkare tillsammans. Att ett samhälle som håller ihop klarar sig bäst i en kris. Solidaritet handlar både om gemensamma uppoffringar men också att ha gemensamma mål. Det är en lärdom vi alla lärde oss när vi var barn men som vi när vi blir äldre behöver påminnas om.
Politik ska gynna många, inte få. Medlemskap i facket gör skillnad. Civilsamhälle och näringsliv krokar arm när det offentliga går på knä. Tillit mellan människor gör att vi tacklar utmaningar bättre. Tillsammans är vi verkligen starka. Det är den främsta lärdomen från ”skitåret” 2020. Jag hoppas att vi alla kan känna någon form av positiv känsla inför det, nu när vi går in i 2021.