Människors produktivitet och humör svänger snabbare än vädret en svensk höstdag. Nyanser och förmåga att vara oberäknelig lyfts emellertid ofta upp som själva charmen med svenskt väder. Vi kan höra oss ursäkta ruggig höst då hoppet om en solig vinterdag kompenserar gott. Det gör ont när vårknoppar brister och regnet öser men känner oss trygga i att sommaren då står på lut.
På arbetsmarknaden lyser dock detta tålamod med sin frånvaro. Alla dagar ska vara soliga och arbetsgivare framställer växlande molnighet (i form av prestationstoppar och dalar) som ineffektivt och omodernt. 2007, under Regeringen Reinfeldt, äntrade anställningsformen allmän visstidsanställning svensk arbetsmarknad. Allt fler arbetsgivare väljer därför denna oreglerade, tidsbegränsade och osäkra anställningsform.
I januari 2019 kom regeringspartierna överens med Centerpartiet och Liberalerna om att lagen om anställningsskydd, LAS, skulle moderniseras och utredas. Motkravet från regeringspartierna var att balansen på svensk arbetsmarknad, den som utgår ifrån parterna fack och arbetsgivare, upprätthölls.
När utredningen, som utgick från bestämmelserna i Januari-avtalet, senare presenterades föreslog den en rad uppluckringar av tryggheten och i gengäld erbjöd den förhållandevis små vinster för dem som drabbas hårdast. Det är därmed inte det minsta klädsamt av tunga politiska aktörer (som den svenska fackföreningsrörelsen ihop med socialdemokratin) att än idag skylla på avregleringar av arbetsmarknaden som skedde för 10-15 år sedan.
Det spelar liksom ingen roll att det faktiskt är så att de största avregleringarna skedde under Regeringen Reinfeldt. Varje år äntrar en ny kull arbetsmarknaden som fostras in i att det otrygga är det normala och att drömmen om något stabilt eller reglerat är passé. Att ständigt prata om det som varit cementerar snarare bilden av att modellen är mossig.
Detta vet Centern, Liberalerna och arbetsgivarna. De lutar sig nu tillbaka och låter arbetsmarknadens parter misslyckas med en kompromiss. De vet nämligen också om att de har medvind och att en lagstiftning går helt i linje med deras vision av vad en modern arbetsmarknad ska - och inte ska - erbjuda en löntagare. Facken förhandlar med kniven mot strupen.
I stundande avtalsrörelse kommer fackföreningarna behöva lappa ihop de hål som uppstår. Istället för att lagen fortsatt sätter en lägstanivå för vad som är okej och inte på svensk arbetsmarknad kommer hårt drabbade sektorers fackförbund tvingas förhandla bort nivåer och förmåner som man över tid avsatt löneutrymme för. I samband med detta blir det mindre över till pension, OB, arbetstidsförkortning och lön. Man måste ju ha ett jobb för att få lön, liksom.
För en sak som inte förändrats är de krav som banker och hyresvärdar har på oss gällande fasta anställningar. Inte heller är räkningarna flexibla utan dimper ner på hallmattan med samma stränga tidsram som vanligt, oavsett hur mycket du fått jobba månaden innan eller om du gjort dig obekväm genom att kräva dina rättigheter och därför inte fått förlängt.
Att förklä en försämring till att jobb ska skyddas, att alla förtjänar sitt öde, är cyniskt. Det förflyttar fokus från det faktum att politik faktiskt får konsekvenser för vanligt folk. Arbetsgivarna fick genom januariöverenskommelsen ett försprång som är omöjligt att hämta in. Nu gäller det att skrika högst, för ytterligare försämringar kan komma att bli dödsstöten för svensk socialdemokrati och den svenska modellen.