Det var alltid en fråga om prioriteringar

”Det är en fråga om prioriteringar.” Orden har blivit smått legendariska efter SVT:s intervju med den lokala – och sedermera avgångna – moderatpolitikern Staffan Tjörnhammar i Norrtälje, som hade märkvärdigt svårt att svara på frågan varför kommunens politiker hade höjt sina egna arvoden mitt i kristider.
Man får ändå ge honom att han efter tjugoåtta sekunders tystnad kom fram till ett ganska bra svar. I politik, i ekonomi och i den ekonomiska politiken är det knappast fråga om någonting annat än just prioriteringar – där vi genom allmänna val bestämmer oss för vad som är allra viktigast för oss.
Det är just därför det är så viktigt att människor ska få veta och få en ärlig chans att bedöma vilken sorts prioriteringar det egentligen är de röstar på. Sedan det nyligen timade årsskiftet har den nyvalda regeringen åstadkommit en bränsleprissänkning på 14 öre. 
Det är förstås väldigt långt ifrån de fem, sju eller tio kronor de olika partierna lovade som sänkta priser vid pumpen – men även om 14 öre inte är särskilt mycket pengar, blir det sammantaget en hel del för statskassan. 
Närmare bestämt beräknas 14-öreskalaset gå loss på cirka 7 miljarder kronor nästa år. Det är en stor och dyr reform, som inte kommer att märkas särskilt mycket eller få någon större effekt för den som behöver ta bilen till arbetet eller för landets åkerinäring.
Men det hela blir faktiskt så mycket värre, om man i stället föreställer sig vad dessa sju miljarder kronor hade kunnat göra på något annat arbete – ja, om man i stället för att till varje pris rädda åtminstone skenet av att hålla ett vallöfte hade valt att prioritera någonting annat. 
Sju miljarder kronor är till exempel ungefär en tiondel av vad vi varje år lägger på det svenska försvaret, som nu kommer att behöva alla resurser det kan tänkas få för att stå rustade i en osäker omvärld.
Det är också pengar som hade kunnat komma till nytta i den offentliga vården, som inte har fått tillfälle att återhämta sig efter coronapandemin och där sjukhus efter sjukhus nu tvingas gå upp i stabsläge för att hantera vinterns topp av infektioner och virussjukdomar.
Jag vet inte hur många extra sjuksköterskor eller hur många sjukhusplatser man hade kunnat få för sju miljarder kronor – men det behöver jag inte heller göra, för några sådana kommer det inte att bli.
För den offentliga sektorn kommer nästa år i stället att innebära sparkrav, nedskärningar och förmodligen anställda som kommer att få lämna sina arbeten, eftersom inflationen kommer att vara betydligt större än de statsbidrag som regeringen är beredd att skjuta till.
Även detta är alltså ytterst en fråga om prioriteringar – och det är på den här punkten som det blir särskilt allvarligt och särskilt sorgligt att den politiska retoriken ibland tar ut skilsmässa från den faktiska politiken som förs.
Jag tror nämligen på fullaste allvar att om du hade ställt varje väljare i Sverige inför frågan vad de skulle prioritera att lägga sju miljarder kronor på, så hade nog snart sagt varenda en sagt att det var en bättre idé att lägga pengarna på sjuksköterskor, socialarbetare, poliser och värnpliktiga än på bensin som är 14 öre billigare per liter.
Vi minns alla att det inte var så det lät i förra årets valrörelse, och på den punkten har såväl politiker som journalister skäl att vara självkritiska: Vad kunde vi ha gjort, för att göra de prioriteringar som det här valet faktiskt handlade om tydliga för alla? Och hur gör vi för att vi inte ska kunna bländas av liknande dimridåer igen?