Under tisdagsmorgonen presenterade finansminister Mikael Damberg (S) regeringens vårbudgetproposition. Den innehöll knappast några överraskningar – och så brukar det vara.
Dels eftersom det inför ett riksdagsval är brukligt att göra en något tunnare budget än vanligt – men också eftersom alla regeringar nuförtiden väljer att portionera ut reformerna och satsningarna i mindre punkter under veckorna före budgetpresentationen.
Regeringen vill förstås att dess politik ska få så mycket utrymme som möjligt – men det har också fördelar med sig, då det låter varje förslag synas för sig, och bedömas av väljarna på sina egna meriter.
Därför är inte heller oppositionens reaktioner någon överraskning. De har kunnat förbereda sina talepunkter i god tid, och kommer i god ordning att uppröras över än det ena, än det andra som de tycker att regeringen har gjort eller underlåtit.
Nej, den som letar efter spänning och dramatik gör klokt i att välja någon annan läsning än vårbudgeten – just i år innehåller den idel nödvändigheter och matnyttigheter, som det under de senaste månaderna har visat sig att vi kommer att behöva.
Det handlar förstås om mer pengar till försvaret och till SÄPO, för att kunna möta oron i omvärlden och det underrättelsearbete som bedrivs emot Sverige – men också om mer pengar till migrationsverket för att kunna ta hand om de ukrainska flyktingarna.
Den innehåller också det utlovade stödet till Sveriges lantbrukare, som ska kompensera dem för de höga drivmedelspriser som också är en konsekvens av det pågående kriget i Ukraina.
Det blir mer pengar för att stärka den svenska beredskapen – men också ytterligare medel till sjukvården och till att göra det möjligt för alla svenskar att vid behov få en fjärde dos vaccin mot covid-19.
Tillsammans tecknar alla dessa åtgärder en bild av någonting som regeringen med vad som kanske är en blinkning till den amerikanske reformpresidenten Lyndon B. Johnsons slagord ”The great society” väljer att kalla för ”det starka samhället.”
Det är kanske inte något som den här vårändringsbudgeten ensam kommer att ta oss till – men det är faktiskt en bra beskrivning av vad det socialdemokratiska partiet just nu försöker skapa, och vad de vill förmedla till väljarna.
Det är bilden av ett samhälle som står väl rustat och berett att möta de utmaningar som framtiden och ställer det inför. När medborgarna behöver den, ska de kunna lita på att staten finns där och är beredd att kavla upp ärmarna för att lösa problemen.
Det är ett samhälle som är starkt för de svagas skull, och som inte heller tvekar att gå in och jämna ut de orättvisor och ekonomiska klyftor som oförtjänt sätter människor i kniviga situationer.
Så är en av de viktigaste reformerna i vårändringsbudgeten det garantitillägg till pensionärerna, som om budgeten röstas igenom kommer att börja betalas ut redan i år. Det borde vara en självklarhet att man efter ett helt arbetsliv får en värdig pension och kan se fram emot en ålderdom i trygghet.
Det är det märkligt nog inte – och vad som är ännu märkligare är att det tycks som om oppositionen med Moderaterna i spetsen har siktat in sig på att göra just den reformen om intet.
Och på den punkten kommer vi faktiskt till slut till något som faktiskt är överraskande. Alla partier påstår sig ju värna om Sveriges pensionärer – men tycks vissa av dem vilja rösta nej när det handlar om att till slut stärka deras ekonomi?
Tro det eller ej – men det är på den punkten som vi kommer att få leta efter vårens politiska dramatik.