Diskussionerna kring pensionerna är som att befinna sig i olika världar. Höjningen av pensionsåldern visar det tydligt. Generellt lever vi friska allt längre, kommer ut i arbetslivet senare vilket innebär att den peng som avsätts till pension blir mindre men ska räcka längre. Att medellivslängden ökat sedan vi satte pensionsåldern till 65 och att vi fortsätter leva aktiva och friska liv, har både tid, lust och vana av att spendera pengar gör såklart att ett minskat ekonomiskt utrymme blir väldigt påtagligt.
Farfar avskydde diskussionen om fattigpensionärer, enligt EUs fattigdomsgräns hörde både farmor och farfar dit. Men de tyckte båda att de levde ett gott liv, som dels handlade om låga boende kostnader men också om livsvanor och förväntningar.
Det stora skillnaderna handlar dock om vad man varit yrkesverksam som, dels handlar det om lönerna, men också om jämställdheten. Vem som varit föräldraledig, vabbat, går ner i tid för att hjälpa gamla föräldrar. Men också om hur arbetet slitit på vår hälsa och våra kroppar. Det finns idag stora yrkesgrupper som inte klarar av arbete fram till 65, som sliter ut sig och inte kan jobba heltid fram till dagens pension. Samtidigt som det finns de som passerat 65 och i det närmaste finner det otänkbart att sluta arbeta. I dessa dubbla världar ska vi hitta ett system som klarar alla genom ett yrkesliv och en vettig pension, och där det i den tvärpolitiska pensionsgruppen råder ganska olika uppfattningar om vad som är rimligt. Ändå har det varit viktigt att hålla ihop gruppen och besluten, pensionssystemet är inget som kan ”hattas runt med”, men jag menar att det börjar bli allt svårare att hålla det faktum ifrån sig att avsättningen är för låg och att de med det lägsta pensionerna är det som är mest angeläget att höja. Men det är som ett rött skynke för borgerligheten att prata om att förbättra för de med lägst inkomster, det har märkts i frågan om sjukersättningen men nu även kring garantipensions tillägget.
Det talas gärna varmt om de som byggt upp landet, och jag undrar då om det är så att kvinnor som arbetat i vård och omsorg inte räknas dit då Moderater, Sverigedemokrater, Liberaler och Kristdemokrater har chansen att göra en verklig skillnad? Pension är intjänad lön, och i mitt kommentarsfält skriver en del att de som inte arbetat får skylla sig själv. Den okunskapen kan provocera mig kanske mest, eftersom jag vet hur det ser ut. Nästan varannan kvinna med pension har garantipension, därför är det garantitillägg som föreslås av regeringen en fördelningspolitisk reform för kvinnor, kvinnor som många gånger arbetat hår i offentlig sektor ett helt liv. Om regeringens förslag skulle gå igenom, får en halvmiljon pensionärer, de med de lägsta pensionerna 1 000 kronor (skattefritt) mer att röra sig med per månad. Dem som inte kan påverka sin framtida livsinkomst får också ökade kostnader, ändå verkar det sitta så otroligt hårt inne att vara med och bidra till en rimligare levnadsstandard för dem som har minst. Det duger inte som att Busch-Thor twittrade, "gör bättre livsval och få bättre pension".
Garantitillägget behöver vi besluta om här och nu, men på sikt handlar om att: Det ska löna sig att ha arbetat, även för kvinnor i omvårdnadsyrken. En paroll jag gärna bär på första maj. Ska vi få människor att vilja arbete i omsorgsyrken så handlar det om villkoren här och nu, men också att ett långt arbetsliv inte ska leda till fattigpension.