Det politiska hatet kommer från höger

Låt oss tillsammans utföra ett litet experiment om politiskt motiverat hat: Slut ögonen, och försök att se det som ofta kallas för en ”näthatare” framför dig. Det är förstås inte särskilt lätt. 
Det ingår liksom i själva definitionen av en näthatare att den själv aldrig blir synlig, utan sitter skyddad bakom sin dator bakom ett fingerat namn och en intetsägande bild. Det enda av dem som är synligt är det hat de lämnar efter sig, och som sätter spår precis överallt i vårt samhälle.
Därför blir det hela kanske lättare, om vi också försöker föreställa sig vad den här personen egentligen hatar. Är det som du ser framför dig en Miljöpartistisk näthatare, som blir så arg över bristen på vindkraftverk att den fyller kommentarsfält med könsord och personpåhopp?
Eller är det kanske en Socialdemokratisk näthatare du ser framför dig – en som är så heligt förbannad över avskaffandet av värnskatten att hen terroriserar sin omgivning med aggressiva utfall?
Är det kanske en Centerpartist, som sprider hat eftersom Arbetsförmedlingen ännu inte har privatiserats fullt ut?
Alla är naturligtvis möjliga i teorin – men vi vet alla att det inte är så det ligger till i verkligheten.
Om vi ska sluta med tankelekarna och experimenten och tala klarspråk, så vet vi alla att det hat som just nu kokar över på olika sociala medier och på fler platser i vårt samhälle än vi skulle önska, i själva verket kommer från ett enda håll och handlar om en enda sak.
Hatet kommer från Sverigedemokraterna, från deras sympatisörer och från närliggande grupper – och även om det tar sig många uttryck, så riktas det allra oftast mot kvinnor och tar sitt avstamp i rasism och motstånd mot alla former av invandring. 
Detta är inte en nyhet för någon – SD har gjort ett stort nummer av att spela offer för att andra partier inte velat samarbeta med dem. 
Men deras inträde i den svenska politiken har sammanfallit med en tolv år lång våg av hat och hot som inte sällan orkestrerats inifrån själva partiorganisationen och dess kommunikationsorgan, och som de inte har gjort någonting för att sätt stopp för.
Hatet mot motståndarna är nämligen en stark drivkraft, och en central byggsten av deras politiska modell. Det brukade vara Moderaterna och Fredrik Reinfeldt de avskydde som mest ¬– men sedan den nuvarande moderatledningen gått med på att gå deras ärenden har de skonats, och hatet har flyttat vidare in i den politiska mitten.
Framförallt har det under de senaste åren riktats mot Miljöpartiet, Socialdemokraterna och mot Centerpartiet – Annie Lööf (C) har i flera varit en central måltavla, och kallats för allt möjligt nonsens som inte ens bör upprepas i syfte att argumentera emot det.
Med den bakgrunden är det ingen överraskning att Lööf också har uppstått en särskild hotbild mot Lööf, och att det var hon som var nästa måltavla för den man som under Almedalen i år mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren med kniv. 
Det är inte heller konstigt att det i kölvattnet av det uppstår en diskussion om vilket ansvar den sverigedemokratiska retoriken och hatet på nätet spelar i att motivera och inför gärningsmännen själva rättfärdiga sådana dåd. 
Vi vet alla att hatet är en stark politisk drivkraft, men att det är en som vi måste låta bli att spela på om vi vill bygga ett samhälle som går att leva och trivas i.
Vi vet det alla – utom Sverigedemokraterna, som omfamnar det som sin politiska metod, och de borgerliga partiledningar som har bestämt sig för att acceptera det för att kanske få en chans att sitta i regering igen.