Det löpande bandet för löftesbrott

Låt oss börja dagens text med ett enkelt matematiskt räkneexempel – vad är egentligen medelvärdet av talen 10, 9, 5 och 5? Med alla decimaler är det faktiskt inte helt lätt att räkna ut – men en sak kan jag i alla fall säga med säkerhet: Det är inte talet 1. 
Det jag talar om just nu är förstås den prissänkning på drivmedel som de tre regeringspartierna och Sverigedemokraterna har förhandlat fram – de första talen är de sänkningar de hade utlovat, men av det bidde det alltså bara en enda krona till slut.
Med tanke på att den socialdemokratiska regeringens skattesänkning på drivmedel, som löpte ut den första oktober, motsvarade en krona och trettio öre väljer dessa partier alltså i praktiken att genomföra en höjning i stället för de utlovade sänkningarna.
Alla vet vilka konsekvenser ett högt bensinpris har – det blir dyrare att ta sig till arbetet och att lämna barnen vid skolan, och kostnaderna för företagen och åkerier ska vi inte ens tala om. 
Att det skulle bli så här är egentligen inte någon överraskning, och det finns goda skäl att inte ösa alltför mycket av våra gemensamma pengar på billigare fossila drivmedel – dels, naturligtvis, att vi snarare borde underlätta den gröna omställningen, men också att höjningar i paritet med deras vallöften hade varit direkt oansvariga i det rådande ekonomiska läget. 
Men det ändrar inte att detta är ett flagrant löftesbrott av en regering som ännu inte har hunnit lägga fram sin första budget, och ett oerhört tydligt uttryck för det resonemang som Johan Pehrsson (L) provtänkte högt när Tidö-avtalet presenterades: 
”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man också en sak efter valet.”
Han kunde ha formulerat sig annorlunda, och sagt att man säger en sak före valet, och en helt annan efter det. På vanlig svenska brukar det kallas att ljuga, och det är precis vad det är frågan om här.
Detta är nämligen bara ett i raden av de löftesbrott som de fyra samarbetspartierna redan har hunnit stå för, fast de knappt har hunnit tillträda. 
På denna sida har det orättvisa, otillräckliga och ofärdiga elprisstödet redan avhandlats – men till listan kan man också lägga alla de gränser som partierna påstod sig vilja sätta upp mot Sverigedemokraterna.
Från Moderaterna hette det att ett avgörande skäl till att Sverigedemokraterna inte skulle ges en plats i regeringen var att de inte går att lita på i utrikespolitiken. 
Det stämmer – men efter valet visade det sig att Sverigedemokraterna är medarkitekter till den nya svenska utrikespolitiken, och varje vecka ska få stämma av så att det inte händer något de inte tycker om.
Värst är det förstås för Johan Pehrsson och hans inte längre särskilt liberala Liberalerna. De talade ofta och gärna om att dra upp röda linjer mot Sverigedemokraterna, och att de var garanten för ett liberalt och borgerligt maktskifte.
I ljuset av det deras parlamentariska styrka var det alltid mer önsketänkande än verklighet – men nu tycks Pehrsson och hans riksdagsgrupp ha fått för sig att de röda linjerna var någonting de ritade för att kunna hoppa hage över.
Det är svek och löftesbrott som de svenska väljarna ser, och kommer att lägga på minnet. Det riskerar att skada inte bara den här regeringens ställning, utan också förtroendet för vallöften i allmänhet, för nästa valrörelse och för att de politiska företrädare vi har valt faktiskt är intresserade av att berätta sanningen för oss.
Det är en farlig väg att gå – och det borde de faktiskt veta om.