Jag hade planerat att hälsa på mamma i påsk. Hon bor ensam i Östersund, men hon är inte ensam. Min gudmor bor också där, och hennes barn och barnbarn. Det är min familj, och den har blivit ännu viktigare sedan pappa gick bort. Och sedan jag flyttade till Piteå.
När jag flyttade till Piteå tänkte jag att det verkade vara en trevlig stad, att jobbet jag tagit verkade kul, och att jag alltid kunde åka hem till mamma ifall jag kände för det. Två av de sakerna är fortfarande sanna. Och att inte kunna resa till mamma över påsk har gjort mig rätt uppgiven.
Jag berättar inte detta för att jag menar att det är synd om mig på något sätt. Det är inte mer synd om mig än någon annan. Men jag berättar om det för att jag vill att ledarsidans läsare ska förstå att jag vet hur det är. Man kanske har längtat till påsken av anledningen att man, som i mitt fall, tänkt hälsa på familjen söderöver. Eller för att man velat åka till stugan i inlandet. Eller resa till en skidort och götta sig i solen.
Nu kan vi inte göra det. Det kommer fler påskhelger, säger de. Östersund, eller annan valfri ort som exempel, finns kvar säger de. Men just i dessa dagar är det en klen tröst. Vi behöver inte klappa oss själva på axeln för att vi följer rekommendationer och låter bli att resa, men det är också okej att känna sig uppgiven och frustrerad.
Frustrerad över hur långa dagarna blivit, och att de saker man hade att se fram emot ställs in. Resor, konserter, bröllop, examen, Summer Games. Men man känner också frustration över att de sakerna faktiskt är ganska små saker jämfört med de problem som andra har, som att riskera att bli sjuka, eller riskera att bli av med jobbet. Och vi känner förstås frustration över att vi har vänner eller familjemedlemmar som kan bli sjuka eller av med jobbet.
Poängen jag vill få fram är väl att det är okej. Det vill jag säga lika mycket till mina läsare som till mig själv, de dagarna jag känner mig extra uppgiven. Piteå är fortfarande en trevlig stad och det jobb jag flyttade hit för trivs jag med. Och i rådande läge är väl det här bra nog, och jag hoppas att ni som känner igen er också kan finna saker ni tycker gör dagarna lite mindre trista.