Förra veckan var jag lite ledig. För att det är nödvändigt att vara det ibland. Men jag funderade länge och väl innan jag bestämde mig för att vara ledig just den veckan då det amerikanska valet skulle avgöras.
Det är svårt när man är en person som lever och andas politik. Att finna luckor där man tycker att det finns utrymme att låta bli. De allra flesta som har ett liknande jobb hade nog inte tänkt att just förra veckan vore den bästa att ta ledigt, men eftersom jag ägnar mig åt mycket annat i mitt jobb så landade jag ändå i att det var den minst sämsta veckan för behövlig ledighet.
Att vara ledig brukar för mig innebära att inte ens se nyheterna, för om jag ser nyheterna börjar jag tänka potentiellt innehåll i en ledartext. När jag är ledig tittar jag istället på något annat på tv, för att koppla bort. Men onsdag kväll satt jag uppkrupen i soffan och zappade emellan valvakorna svenska tv-kanaler sände. För att jag inte kunde låta bli.
Gemensamt för samtliga valvakor som sändes på tv då var att mycket handlade om Donald Trump. Jag kan erkänna att jag själv tillåtit det här valet handla om Donald Trump alldeles oerhört när jag skrivit texter om amerikansk politik. Men å andra sidan vittnar ju till och med väljarna i USA om att det på många sätt varit en omröstning om Trump.
Valet stod inte mellan Joe Biden och Donald Trump. Det stod mellan Donald Trump eller någon som inte var Donald Trump. Och just eftersom det blev så jämnt i det här valet var det ju också nervkittlande precis hela tiden.
Jag satt i min soffa till halv fem på morgonen. Klockan nio vaknade jag (utan alarm) och satte mig där igen. Väntande in de oklara stater som skulle komma att avgöra valet. Och det beror ju på att jag, precis som så många amerikaner som röstade i valet, verkligen ville se Donald Trump röstas bort.
De allra flesta som identifierar sig som politiskt vänster, däribland jag själv, hade gärna sett en annan demokratisk kandidat än Joe Biden. Men när den republikanska kandidaten är Donald Trump släpper vi våra önskningar om vad som vore bra och bara hoppas på att det inte fortsätter vara dåligt. Det är en deppig insikt om västvärldens största demokrati.
När, under lördagen, resultatet försiktigt presenterades var jag (och säkert många andra) så pass utmattad av dessa dagar av spänning att lättnaden var stor men att energin inte riktigt räckte till glädje. Eftersom valet handlade om Trump eller inte Trump, snarare än Trump eller Biden. Det blev därför inte heller Bidens vinst, utan blev Trumps förlust, som sedan blev nästa stora sak.
Donald Trump har i allmänhet betett sig som en ilsken unge snarare än president för en världsledande nation. Klart han fortsätter på det viset när det visat sig att han förlorat valet. Klart han hävdar valfusk och vill dra det till domstol. För Donald Trump är inte som presidenter man är van vid. Som graciöst erkänner sig besegrade när fakta ligger på bordet. Och det finns många politiker runt om i världen som i en sådan situation skulle bete sig likadant.
Där kommer nästa insikt. Att bara för att det bättre alternativet vann är inte det sämre borta. Det kämpar med näbbar och klor för att slippa släppa ifrån sig makten trots att det är vad demokratin har sagt. Det om något får en politisk skribent att vilja kura upp sig i soffan, titta på något helt annat än nyheter på tv, och vara ledig resten av året.