I torsdags höjde Riksbanken reporäntan till 0,25%. Det var inte helt oväntat, vi hade väl snarare slagit vad om hur mycket höjningen skulle bli än om det skulle bli av. Nu handlar diskussionen mer om hur stor inflation vi har att förvänta oss. Priserna stiger och vi är beroende av vad som händer i omvärlden, så är läget. Att ta nya bolån kommer att bli dyrare. Boendekostnaderna kommer att påverkas av energipriserna också, i ett stigande läge. Det är nog ganska osannolikt att bilen kommer att bli billigare och billigare att äga. Och till detta kommer att alla de här kostnaderna i sin tur trycker andra priser uppåt. Vi som har varit med i några decennier tycker inte att det här är så konstigt eller kanske inte ens riktigt oroande. Men har man aldrig sett samhällets förändringar hamna i den egna plånboken kan de här svängningarna nog upplevas som lite läskiga.
Men det här med reallöneläge då? Under år med hög inflation ser löneförhandlingarna ofta bra ut i procent, men det viktiga är ju egentligen vad man får kvar då priserna ökar. Under de 25 åren från 1970 och framåt, när inflationen var ganska kraftig, fick man i genomsnitt bara 0,5% mer i plånboken per år, trots att löneökningarna i genomsnitt var över 8%. Efter 1995 vände det, löneökningarna har inte varit lika stora i procent, men vi har fått mer i plånboken. Reallönen steg faktiskt med nästan 70% från 1995 och 25 år framåt. Vi kanske har vant oss, och våra barn, att det är så det ska vara, våra egna ramar förändras naturligtvis också i takt med att omvärlden ändras. 2021 var det lika länge sen 1980 – mina glada tonår – som mellan andra världskrigets utbrott och 1980. Även om min egen pappa låg i beredskap känns kriget som oerhört länge sedan. Och det är väl att man varit med om svängningarna både i ekonomin och i relationerna med andra länder i världen, som gör att man har en överblick som nästa generation saknar. Vi kan berätta för dem, men det sitter liksom inte under skinnet.
Så frågan blir om det är min ena grannes ganska gammaldagsa syn på privatekonomi eller den andra grannens mer moderna syn som är det långsiktigt kloka? Är det klokt att ta nya bostadslån fast man närmar sig pension, och utgå ifrån att man ska unna sig att reparera och renovera och kosta på? Eller är det bättre att spara i ladorna? Jag tror att du kommer att få olika svar beroende på vem du frågar men jag tror att själva kontexten för hur vi lever håller på att förändras. Jag ser människor som renoverar sina gamla fönster med gamla typer av färger istället för att byta till nytt, som ser på sitt eget avtryck på jorden och försöker få det att bli så litet som möjligt i stället för att utgå från att allt ändå alltid kommer att lösa sig. Fler och fler försöker äta den mat som både är närproducerad och följer säsongerna för att minska på klimatpåverkan. Och det vi lägger i soppåsen under diskbänken blir allt mindre. Det kallas för fina ord idag, men det var precis så min farmor gjorde.
Mina ungar kommer att behöva vänja sig vid att det finns något som heter inflation och som påverkar de dagliga valen i familjerna. Det kommer inte att vara bekvämt, men det har inte heller varit helt otippat. Hur de gör sina livsval kommer att bero mer på hur de, och deras kompisar, processar förändringarna än på vad jag säger. Det får jag tugga i mig. Om det faktum att min farmor var skuldfri när hon dog trots att hon bara levde på sin pyttelilla folkpension var klokt eller inte tål att funderas vidare på.