Inför söndagens partiledardebatt i SVT valde den högerkonservativa oppositionen att presentera ett gemensamt förslag för att stärka de svenska pensionärernas ekonomiska ställning.
För dem fanns det förstås ett symboliskt värde i saken – de är en brokig samling partier som har fått göra ganska ordentligt med våld på sig själva och sina ideologiska utgångspunkter för att få lov att slå sina påsar ihop. Då blir det extra viktigt att visa att de faktiskt kan samarbeta med varandra.
I sakfrågan finns det naturligtvis någonting glädjande i att även svensk höger till sist har insett att det är nödvändigt att förstärka pensionerna och se till att den som har arbetat ett helt liv inte oförtjänt får se sig själv stå på bar backe.
Det har de dragit sig för länge – och under den tid då borgerligheten satt i regeringsställning senast var deras fokus på jobbskatteavdrag och på att det skulle ”löna sig att arbeta” så stort att det uppstod ett skatteglapp mellan löntagare och pensionärer.
Att ha arbetat skulle helt enkelt inte löna sig riktigt lika väl som att fortfarande kunna göra det – och hellre än att höja pensionerna, talade de om att höja pensionsåldern.
En del av den retoriken finns naturligtvis kvar, och det är så de fortfarande tänker. Regeringens, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag är mer direkt och tydligare inriktat på att stötta de pensionärer som har det allra sämst ställt redan i år.
Högern, å andra sidan, vill räkna in en framtida pensionsskattesänkning i sitt eget förslag för pensionärerna. Det kan inte överraska någon – det finns nämligen inte ett samhällsproblem som en högerpolitiker inte kan få för sig att en skattesänkning är lösningen på.
Det är en gammal sanning som gäller än: För den som bara har en hammare, ser varje problem ut som en spik att slå in.
Nå – det är en fråga om muttrar eller spikar, och nu kommer det att bli upp till Centerpartiet, som i just denna fråga har en vågmästarställning, att avgöra vilket av de två verktygen som ska användas.
Av större politisk vikt är egentligen det sätt på vilket det här har gått till – kravet på ett garantitillägg kommer nämligen från första början från Vänsterpartiet, och var ett av de villkor de satte upp under höstens budget- och regeringsförhandlingar.
Till en början möttes det med stark skepsis, särskilt från högeroppositionen – men det är alltså någonting som är annorlunda nu.
De har blivit tvungna att anpassa sig – och det är ingen vågad gissning att detta sker eftersom de inte vill gå in i en valrörelse och behöva förklara varför deras linje är att inte stötta de svenska pensionärer som har det knapert.
Det visar på en sårbarhet hos den nya svenska högern, som borde ge den svenska arbetarrörelsen friskt mod och råg i ryggen.
De består inte längre enbart av skattekverulerande villa- och företagsägare – utan utger sig med Sverigedemokraterna i spetsen även för att värna om vanligt folk. Det är en utfästelse som man under den kommande valrörelsen gång på gång borde sätta på prov.
Hur ställer de sig egentligen till skarpa förslag som gynnar vanliga löntagare, hyresrättsboende och dem som av en eller annan anledning inte har ett arbete just nu? Är det bara vackra men tomma ord från deras sida – eller kommer de att också här behöva förflytta sina positioner?
På det är Magdalena Anderssons löfte om ett stärkande av A-kassan en bra start – men det är också bara en start. I den här valrörelsen kommer det att finnas en hel del utrymme för klassisk och expansiv socialdemokratisk politik.