I den senaste mätningen av Novus uppgav 59 procent av de tillfrågade att de hade ganska eller mycket stort förtroende för statsminister Magdalena Andersson. Det är en kraftig ökning från mätningen innan, och närmar sig rekordnivåer.
Grunden till det är att det inte enbart är hennes egna väljare som litar på henne, utan också de som i dagsläget skulle rösta på ett annat parti i riksdagsvalet. Det är en bedrift som ingen annan politiker varit i närheten av på länge, och som nästan ingen vågade förutsäga för ett par månader sedan.
Till detta fenomen har de politiska tyckarna sedan ett par veckor tillbaka en ny favoritförklaring. De säger gärna att det beror på att väljarna i tider av kris och osäkerhet dras till den sittande regeringen i en längtan efter trygghet och stabilitet.
Det finns en kärna av sanning i det. Det de syftar på är det som i amerikansk politik brukar kallas för ”rally around the flag”-effekten – att nationen i kristider sluter upp bakom sin ledare, och lägger politiska hänsyn åt sidan.
Det klassiska exemplet på den saken är president George W. Bush, som valdes med ett ytterst tveksamt mandat och delade landet ända fram tills terrorattackerna den elfte september – men under tiden därefter åtnjöt ett nästan universellt förtroende.
Samma fenomen går att se just nu hos den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky just nu, som av allt att döma har lyckats ena landet fullständigt bakom sig.
Här finns dock också en uppenbar skillnad mellan dessa exempel och situationen i Sverige idag – Sverige befinner sig inte under angrepp, och inte heller i en nationell kris på samma sätt som dessa två ledare och länder.
Det säkerhetspolitiska läget i Europa är allvarligt – men det ensamt är faktiskt inte en tillräcklig förklaring till att Magdalena Andersson har nått fram till väljarna och vunnit deras förtroende.
Det finns heller inte någon automatik i att en kris i omvärlden alltid är bra för en sittande regering, och den som är intresserad behöver inte tänka särskilt länge för att komma på exempel på ledare som har förlorat sin ställning just när eller just eftersom landet de leder befinner sig i en kris.
Nej – den som vill förklara det ökade förtroendet för Magdalena Andersson i nuläget kan inte nöja sig med att säga att det beror på att det just nu är en orolig tid. Den måste i stället titta på hur regeringen hanterar krisen, och hur de väljer att agera i den.
Där ser vi att den svenska regeringen har lyckats hålla huvudet kallt, och agera både lugnt och med beslutsamhet.
Man har inte tvekat att understödja det ukrainska folkets kamp med såväl vapen som bistånd – men man har också varit noggrann med att koordinera allt man gör med våra grannländer och europeiska allierade.
Man har beslutsamt gått till verket med en upprustning av det svenska försvaret utan att överdriva eller måla upp bilden av ett omedelbart krigshot, och tagit initiativet till en grundlig säkerhetspolitisk analys.
Man har trots att det är valår fungerat som en samlande kraft, som bjuder in samtliga partier till överläggningar för att den svenska säkerhetspolitiken ska vara trygg, tydlig och stabil över tid.
Det behöver knappast sägas att allt detta står i skarp kontrast till den oeniga oppositionen, som står i båten och svajar och ibland tycks hoppa upp och ner på stället i sin iver att hitta konflikter och slå politiska mynt av den kris vi just nu befinner oss i.
Det är faktiskt inte särskilt konstigt att det är Magdalena Andersson människor har förtroende för, så länge det är så.