Under de senaste veckorna har vi sett ett antal initiativ i riktning mot att bryta eller kringgå den internationella isolering som Ryssland sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari förra året har hållits i.
Det började med att Nobelstiftelsen bjöd in den ryska ambassadören till årets festligheter, men sedan tvingades dra tillbaka sin inbjudan efter en massiv upprördhet såväl inom som utom landet.
Tidigare i veckan lanserade det europeiska fotbollsförbundet UEFA ett initiativ om att ryska ungdomsspelare skulle få spela internationella matcher, med argumentationen att barn inte ska straffas för de brott som vuxna begår.
De möttes också genast av motstånd – de nationella fotbollsförbunden, däribland det svenska under ordförande Fredrik Reinfeldt, vägrade ett efter ett att ställa upp i sådana matcher.
Vi har under samma tid för första gången sett en offentlig spricka mellan Ukraina och en av landets främsta understödjare, Polen, som är kopplad till såväl spannmålshandel som vapenleveranser och med all sannolikhet det kommande polska valet.
Allt detta talar sitt tydliga språk – det är krafter i rörelse som strävar efter att åtminstone till en del normalisera relationerna till Ryssland, och bjuda in landet i värmen igen.
Det är inte en oväntad process. Det som en gång är enastående och chockerande blir till slut alltid vardag, och det är inte särskilt konstigt att det som först framstår som en absolut överträdelse med tiden kommer att betraktas som någonting relativt; något som går att villkora och diskutera.
Problemet med en sådan process är i första hand att just denna normalisering och relativisering är en stor del av det hot mot den europeiska säkerhetsordningen som den ryska invasionen utgör.
Sanktionerna och landets isolering handlar inte enbart om ett moraliskt straff för vad landets militär gör i Ukraina – det är också ett tecken och en symbol på att ett sådant invasionskrig inte kan, inte kommer och aldrig ska accepteras som en del av relationerna nationer emellan.
Det är trots allt så att Ryssland inte har backat en millimeter – utom möjligen vid frontlinjerna, där de drivs tillbaka av den ukrainska motoffensiven – från den väg de valde den 24 februari 2022.
Den vägen ska inte delas, och den ska inte heller uppmuntras. Ryssland utgör inte ett mindre hot mot säkerheten i Sverige och Östersjöregionen än de gjorde för ett år sedan, utan ett större, och att bryta isoleringen just nu är ingenting annat än att ge efter för hotelser.
Därför är det glädjande att se att den regering Ulf Kristersson (M) leder inte backar i stödet till Ukraina, utan tvärtom gör förberedelser för att kunna göra ännu mer; om den kursen existerar också fullständig enighet i Sveriges riksdag.
Så fort det kan göras utan att skada den svenska försvarsförmågan på ett allvarligt sätt, bör Sverige lova att utbilda och utrusta ukrainska piloter med JAS-gripen – och inte heller i det övriga militära eller humanitära stödet kan vi lämna någon möda ospard.
Det gäller oss medborgare och civilsamhället också, som inte får börja svaja i vår inställning ju längre kriget pågår. Vi måste fortsätta protestera, och avvisa varje försök att släppa in Ryssland i den internationella gemenskapen igen.
Det är nämligen inte bara det enda moraliskt rätta och riktiga – det är också det enda sättet som vi på lång sikt kan upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen, och se till att krig mellan stater på europeisk mark snart är någonting som enbart tillhör det förflutna igen.