I tisdags var det Internationella Mansdagen, och under veckan har Kvinno- och Tjejjouren Pärlan i Älvsbyn haft tema-vecka kopplat till mäns våld mot kvinnor. Förra lördagen skrev jag även en krönika om föräldraskap kopplat till fars dag. Det manliga könet har med andra ord tagit upp mycket av min tankeverksamhet denna vecka.

Det är ingen nyhet för mig att vi lever med en könsmaktsordning, att manlig norm gäller och där det alltid finns krav på kvinnor att förhålla sig till det. Men i onsdags var jag på en föreläsning av Jesper Fundberg, arrangerat av just Kvinno- och Tjejjouren Pärlan. Trots att jag inte direkt kände någon “aha-upplevelse” gick jag ändå därifrån med tankar, och framför allt nya ord på hur dessa normer och maktstrukturer ter sig.

Det finns de som tror sina arbetsplatser, relationer, eller hem vara jämställda, men jämställdhet är svårt att mäta. På en arbetsplats går det inte bara att mäta antalet anställda, man måste även mäta antalet chefer, antalet informella beslutsfattare, antalet högavlönade, antalet föräldralediga, antalet fastanställda och så vidare.

I ett hem kan man inte bara mäta hur hushållssysslor fördelas, exempelvis matlagning, utan även vem som planerar vad som ska ätas och inhandlas, vem som diskar efteråt och vem som ser till att ungarna har tvättat händerna innan. Statistik visar att när sådana saker är fördelat 70/30 tror både män och kvinnor att det är fördelat 50/50. Inte konstigt män upplever sig förtryckta när det pratas om att dela lika, och att “kvinnor tar över”.

En av de saker Fundberg sa som jag verkligen tog till mig är att män bara kan "vara". Vara individ, utan att buntas ihop med andra män, och utan att behöva se sitt ointresse för städning eller matlagning som något annat än just ett ointresse snarare än könad uppgift. Fundberg gav även exempel på sådant som är oavsiktligt och som ingen tilldelar män för att va taskig mot tjejer, men som de får givna till sig av de normer som råder.

Några exempel var de klassiska. Utrymme, uppmärksamhet, talartid. Men ett ord som var nytt för mig var slarvmån, även om jag förstår vad det innebär och har vetat om det hela mitt vakna liv. Slarvmån är något jag märker av hela tiden. På arbetsplatsen kan det vara killen som glömt att ringa och boka ett kundmöte, i hemmet kan det vara mannen som glömt packa matsäck till ungarnas utflykt i skolan. Och överallt finns kvinnor som antingen tjatar ihjäl sig, städar upp och snyggar till misstagen, eller helt enkelt slutar lägga förväntningar på en man att göra dessa små saker för att det är lättare att bara göra det själv så man vet att det blir gjort. 

Även om ett företag har exakt lika många kvinnor och män anställda, så har antagligen alla män på det företaget ändå mer utrymme, uppmärksamhet, talartid och slarvmån. Ungefär 30/70, troligtvis. Det finns ingen jämställd oas, för ingenstans går vi fria från normernas förtryck och de strukturer som omedvetet präglar oss. Ingen arbetsplats, ingen relation och inget hem är helt jämställt. Eftersom samhället inte är jämställt.

Detta beror just på dessa normer, som vi inte upprätthåller avsiktligen för att begränsa någon, men som ändå begränsar oss i allt från de små frågorna som vem av föräldrarna som hämtar på förskolan till de stora frågorna som varför kvinnor som kollektiv tjänar sämre på arbetsmarknaden i stort.