Det finns en mittenposition för (S) att ta

Under helgen medverkade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Lena Hallengren i Ekots lördagsintervju, och gav där tydliga besked om hur Socialdemokraterna kommer att agera i opposition.
För det första kommer partiet att stå på egna ben, och inte i närtid söka några organiserade samarbeten med andra partier – det är klokt, och det är rätt. 
Efter åtta år i regeringsställning med ett svagt och svajande underlag i riksdagen har partiet varit tvungna att fatta en hel del beslut som man kanske inte hade fattat på egen hand, och i det finns det alltid flera faror.
Det finns en fara att väljarna inte längre förmår skilja på den politik man skulle vilja föra, och den man är tvungen att föra i den parlamentariska verkligheten. 
Men det finns också en annan – och det är att man även inför sig själv förlorar blicken på vad som egentligen är ett medel, och vad som är ett mål. 
Att regera och genomföra politik är alltid en fråga om att göra prioriteringar – men kanske är det först när man är i opposition som man kan göra de egna prioriteringarna en smula klarare för sig själv.
Därför är det också bra att Hallengren drar upp en tydlig skiljelinje – man kommer naturligtvis inte att söka något som helst samarbete med Sverigedemokraterna eller söka deras stöd för de egna förslaget. Men att Sverigedemokraterna råkar rösta för socialdemokratisk politik är inte någonting som kommer att hindra Socialdemokraterna från att göra det.
Ett annat viktigt besked, som ligger mig varmt om hjärtat, var att man också kommer att vara noggrann med att agera betydligt ansvarsfullare i opposition än vad den samlade högern har gjort under de senaste åren.
Socialdemokraterna kommer inte att bidra till den typen av frivola misstroendeförklaringar som vi har sett under den gånga mandatperioden, där statsråd och hela regeringar har riskerat att fällas bara för att oppositionen inte håller med om hur de uttrycker sig eller vilken politik de för.
Formerna för vårt demokratiska styrelseskick, riksdagsordningen och medborgarnas förtroende för politiken är och måste alltid vara högre prioriteringar än vem som råkar sitta på vilken post just nu.
Det är ett ansvar Socialdemokraterna måste ta som riksdagens största parti, och vi kan bara hoppas på att andra partier är beredda att ta lärdom och följa det exemplet. 
Till sist talades det också en hel del om den så kallade migrations- och integrationspolitiken, och där blev det tydligt att Socialdemokraterna fortfarande är tvungna att arbeta på den egna positionen.
För en trovärdig och seriös opposition måste det vara möjligt att dra en skiljelinje mellan de reformer för en minskad asylinvandring man var tvungen att genomföra i spåren av flyktingkrisen 2015, och den oseriösa, splittrande och inte sällan grymma politik som kommer till uttryck i Tidö-avtalet. 
Integrationspolitiken har länge varit en polariserande fråga i svensk politik, och det som har gjort dess centrifugalkrafter så starka. Det är orsaken till att vi har den regering vi har idag – men den ger oss också möjligheten att skapa en ny mittenposition.
Det går faktiskt att hitta en mellanväg mellan å ena sidan den konsensus som rådde innan 2015, och å andra sidan den primitiva symbolpolitik som dagens regering står för.
Den mittenpositionen är det Socialdemokraternas uppgift att finna – och att göra det kommer att vara partiets viktigaste uppgift under de kommande åren i opposition; bara så kommer man att kunna forma ett trovärdigt alternativ till den regering som vi ser idag