Den här krönikan har legat och värkt ett tag, och kanske värker den aldrig ur helt och hållet. Det är svårt att prata om hur komplext det är att styra en kommun, en region eller ett land utan att låta som om man kommer från en annan planet eller som om man tycker att man själv begriper saker bättre än andra. Det är inte det som är min mening. Det jag vill peka på är vad som händer om man gör precis tvärtom och låtsas som att allt är enkelt och att enda orsaken till att det inte händer är att någon inte har lust eller är smart nog att fatta vad folk vill ha.
Jag tänker på sånt som bränslepriset. Hur enkelt det är att peka på det, skaka lite på huvudet, och säga ”välj mig så ska jag fixa det”. Och sen stå där några veckor senare och humma nånting om att ”det gick ju inte att sänka just nu, men snart…”. Som om man inte visste det innan. För sanningen är ju att om man inte begrep hur svårt det är för politiker att peta i en enskild fråga som bränsle, som påverkas av både råvarupriser, krig, skatter och önskan om att vi ska använda mindre koldioxid, så var man inte särskilt påläst. Och frågan är ju om vi vill ha såna politiker som inte är pålästa?
Jag tänker på sånt som bygglov. Att det är enkelt att säga att om ni bara väljer mig så kommer jag att se till att det blir enklare att få lov att bygga. Frågan är bara hur länge det tar innan det går upp för den som lovar sånt att det där med att bygga saker som ska stå i minst 50 år behöver vara rätt mycket genomtänkt eftersom det inte är en quick-fix att backa. Och att vi därför har en plan- och bygglag som reglerar det mesta men som dessutom ackompanjeras av såväl lagen om strandskydd som av diverse miljöbestämmelser och riksintressen. Att en kommun ska bryta mot diverse lagar för att en enskild person ska få bygga kanske låter nytänkande och modigt vid första anblicken, men för den som drabbas av en byggnad på fel ställe, i fel höjd eller som förstör bara genom sin blotta existens är det nog inte just ordet ”nytänkande” som först kommer upp. Klart att en kommun ska göra vad man kan för att underlätta, men vill man förändra förutsättningarna får man ge sig på lagarna och då ska man kandidera till riksdagen och inte till byggnadsnämnden. Och inte låtsas som nånting annat.
Jag tänker också på hur vi tillåter oss att låta och hur det påverkar den värld vi lever i. En undersökning visar att konversationer i högerextrema nätverk ganska fort börjar peka på vems fel allting egentligen är, och att det förvånansvärt ofta är judarnas fel. Kanske står vi ändå vid en brytpunkt, för tittar vi oss omkring så är det många väljare i många länder som inte vill ha såna politiker, och röstar bort dem, men samtidigt är det en hel massa människor som bara älskar att Donald Trump ställer upp i nästa val.
Och till syvende og sidst funderar jag naturligtvis på hur ett samhälle ska kunna byggas om man bara skulle jobba med det som är populärt. De svåra frågorna är sällan de man vinner val på, men nån ska ta i dem också. Pensionssystemets finansiering. Renmarksfrågorna. Att klara att finansiera allt som man vill ha. Ska vi bete oss som bortskämda barn och välja den som lovar mest? För risken är ju att det inte går så bra. För att man inte tänkte hela vägen. Eller ljög. Och i vems knä hamnar då konsekvenserna?