Bara omkring 4% av alla politiker i Sverige är hel- eller deltidsarvoderade, omkring 1600 personer av lite mer än 40 000 förtroendevalda. Resterande 96% är det som vi brukar kalla fritidspolitiker, medborgare som har politiska uppdrag vid sidan av sitt vanliga arbete.
Tusentals medborgare som år efter år ägnar kvällar och helger och tar tjänstledigt från sina arbeten för att delta i vår demokrati. Som tillsammans i sina förtroendeuppdrag som ledamöter och ersättare i nämnder, fullmäktige i regioner och kommuner, nämndemän, beredningar och en rad andra sammanhang utövar den makt, inflytande och insyn som vårt styrelseskick, demokratin, kräver.
Jag skulle önska att alla fick möjligheten att någon gång få vara folkvald. Min tid som politiker har lärt mig otroligt mycket, inte minst en ödmjukhet för komplexiteten i att styra en kommun som är min erfarenhet. Prioriteringar och beslut med begränsade resurser, jämkat med dialog med medborgare, inom sitt parti och med andra partiers företrädare.
Kompromisser där ingen får allt men där de politiska lösningarna kan accepteras av det stora flertalet. Demokratin, vårt styrelseskick, är Sveriges största förening där vi alla är medlemmar men där alldeles för få är aktiva.
Jag vet att för de flesta så låter 40 000 politiker som mycket men sett till befolkningen i Sverige är det lite. Den generella trenden är dessutom att antalet förtroendevalda minskar. Samtidigt har antalet heltidsarvoderade politiker ökat, uppdragen har heller inte minskat i samma utsträckning vilket inneburit att fler uppdrag koncentrerats till färre personer. Parallellt har antalet politiska sekreterare och andra avlönade tjänster ökat, personer som har inflytande men som inte är folkvalda.
Samtidigt ser vi att vissa grupper år efter år fortsätter att vara underrepresenterade. Kvinnor, småbarnsföräldrar, utrikes födda och unga är mer sällsynta bland de folkvalda politikerna. Ska man lyfta fram hur den vanligaste svenska politikern ser ut så är det en man, född i Sverige, på 1950-talet.
Samtidigt vet vi att medborgare med eftergymnasial utbildning, höginkomsttagare och offentliganställda är överrepresenterade i våra politiska församlingar.
Frågan vi därför måste ställa oss, när vi vet att demokratin bygger på största möjliga representation och delaktighet, är hur detta formar politiken och dess utformning? Svaret är naturligtvis självklart, politiken utformas utifrån de som (kan) delta. Lite som i en förening, det är de aktiva som formar verksamheten. Det är bara det att i föreningen Sverige är vi alla medlemmar vare sig vi vill eller inte, därför bör vi alla anstränga oss för att så många som möjligt kan delta i utformningen av vårt samhälle.
Hade en större andel medborgare fått möjligheten att delta i det demokratiska arbetet tvivlar jag på att vi sett den populism, rasism, okunskap och politikerförakt vi nu ser. Så sluta skära ned på den politiska, demokratiska, organisationen, satsa mer på den, förbättra villkoren, sänk trösklarna. Underlätta för fler att ta ansvar, inför fler nämnder, dela på uppdragen och fördela ansvar till fler.
Vi behöver fler fritidspolitiker, inte färre, däri ligger vår demokratis överlevnad. Engagera dig!