Det är vårt ansvar att minnas nu

Under söndagen avled författaren, föreläsaren och förintelseöverlevaren Hédi Fried. Hon föddes i Rumänien, kom till Sverige vid krigsslutet och var vid tiden för sin död 98 år gammal – och under många av sina år var hon en viktig röst i den svenska offentligheten. 
I egenskap av vittne till och offer för fyrtiotalets nazistiska folkmord utgjorde hon en levande påminnelse om vad som en gång skedde och som aldrig någonsin får tillåtas att ske igen – men Fried hade också en alldeles egen förmåga att formulera både vad hon hade varit med om, och vad hon såg omkring sig i samhället idag.
För oss som är långt senare kommer det alltid att vara svårt att förstå förintelsen. Vi kan försöka, men vi kan knappast föreställa oss omfattningen och vidden av den nazistiska regimens grymheter och brott – och i den mån vi kan det, beror det till stor del på starka, klara och modiga röster som Frieds. 
Röster som har funnits mitt ibland oss, och som har kunnat förklara att det vi ser som den absoluta ondskan inte började med att presentera sig så, utan med många små steg som tillsammans gjorde det otänkbara möjligt att både tänka och utföra.
Det är röster som har skrivit böcker om sina erfarenheter, som har föreläst, besökt skolor och har låtit sig intervjuas – och det är också röster som fast de i många fall finns kvar och har dokumenterats, nu i allt snabbare takt försvinner ur vårt samhälle som en levande påminnelse om det som en gång hände.
Det är svårt att inte uppfatta just detta som en farlig tid för vårt samhälle. Mycket av det vi har kommit att ta för givet som självklart och gott i det, kom till som en reaktion på de förbrytelser som Fried var förmögen att vittna om. 
De Förenta Nationerna var en reaktion på ett brutalt krig, och de västeuropeiska demokratierna byggdes upp i skuggan av ett brott som alla har varit tvungna att förhålla sig till. 
Det är ett brott som just nu är på väg att försvinna bakom det levande minnets horisont, och vars minne vi nu kommer att behöva bära och hålla levande utan hjälp från dem som kunde berätta om det med grund i den personliga erfarenheten.
Det innebär en omställning som olika länder kommer att behöva hantera på olika sätt. I Tyskland existerar en levande minneskultur, men också ständiga debatter och diskussioner om det historiska ansvaret, och hur det ska hanteras och värderas i framtiden.
I andra länder har det funnits stora svårigheter med att erkänna den egna delaktigheten i de historiska brotten – där har man i stället betraktat sig själva som offer för en aggression som enbart kom utifrån.
För Sveriges del har diskussionen i hög grad kommit att handla om landets ovilja att ta emot judiska flyktingar, trots att man var medveten om vilket öde som hotade dem. 
Det är en diskussion som har hållits levande genom insatser från statsministrar som Göran Persson och Stefan Löfven (båda S) som har fäst stor vikt vid att upprätta internationella konferenser, skrifter som ”Om detta må ni berätta” och institutioner som Forum för levande historia. 
Behovet av insatser och institutioner som dessa kommer inte att bli mindre under de kommande åren, utan större. Vi får aldrig glömma det som en gång skedde – för om vi gör det sviker vi inte bara dem som blev offer för ondskan den gången.
Vi sviker också oss själva, det demokratiska samhälle som vi vill leva i det och alla dem som kommer att leva i det när vi inte längre finns där för att berätta om den tid som vi själva levde i.
Att minnas är nämligen ett kollektivt ansvar som vi alla bär.