Frisören i onsdags, nagelsalongen i torsdags, restaurangbesök med vänner igår. Alltihop fick ställas in när de nya lokala restriktionerna kom. Önskan om att allt inte vore som det är och uppgivenheten över att allt är som det är tampas mot varandra i ens inre. Vad är väl ett besök till frisören? Den frågan går att ställa både för att motivera det där frisörbesöket, och i argumentation för att avboka.
Självklart avbokade jag. Men i frågan om vad som avgjorde det beslutet ska orden från diverse smittskyddsläkare och statsministrar inte förminskas. När de lokala restriktionerna kom beskrevs det uttryckligen att ”exempel på fysisk kontakt man om möjligt ska undvika är bland annat hälso- eller skönhetsvård som inte är medicinskt motiverad”. Jaha det var ju specifikt. En ung kvinna i Piteå som funderat på om hon ska gå till frisören eller inte kan inte direkt hävda att restriktionerna är svårtolkade i denna mening.
När Löfven säger att “vartenda beslut vi tar i vardagen gör skillnad” känner man inte heller att nagelsalongen eller restaurangen är motiverade grejer att ha kvar i kalendern. Avboka. Avboka. Avboka. Men även fast man då åtminstone kan känna sig som en duktig medborgare som följer de allmänna råd som finns, så kan man inte heller låta bli att känna en smygande känsla av oro och ledsamhet.
Jag menar inte att det är synd om mig för att jag fick ställa in dessa saker. Det är okej. Men samma frågor som man ställde sig i våras kommer upp igen. Hur länge ska det vara såhär? Kommer jag behöva avboka även nästa frisörtid, den som är lagd precis innan jul? Hur blir det med julen? Kommer jag få hälsa på mamma i Östersund eller blir jag tvungen att fira jul ensam? Blir mamma tvungen att fira jul ensam? Kommer vi kunna ses ens första kvartalet av nästa år?
Och frisören, nageltjejen, restaurangägaren, hur går det för dem? Deras företag går ju inte ihop om alla avbokar nu och inte kan boka om på nytt? Vad händer då med Piteå, vad blir det för spökstad? Och om jag då bor i Piteå när det blivit en spökstad och sen inte får resa någon annanstans, blir inte jag då också slutligen ett sladdrigt litet spöke?
Min bästa och sämsta kvalitet är att jag inte har några andra lägen än noll eller hundra. Det är en bra grej när jag får göra saker som jag känner att jag vill ge hundra inför. Det är en superdålig grej när jag ombeds ta det lugnt och inte oroa mig. Det gick från ett inställt frisörbesök till livets slut på två sekunder i min hjärna. Och jag kan väl inte vara ensam om att ibland göra så?
Vi ska hålla ut. Det gör vi också, om än stundvis motvilligt. Men vi gör det. För vi vet att det absolut viktigaste är att minska smittspridningen. Men det är också okej att känna oro och ledsamhet, även om man gör gott i att inte låta de känslorna sluka en. För om vi alla lyckas följa dessa restriktioner så kommer vi också att lyckas hålla smittan nere, och då på sikt slippa restriktionerna igen. Kanske till och med innan jul, om man tillåter sig att hoppas på det.