Sommaren 2020 blev förstås inte som vi hade tänkt oss. För egen del har jag och min partner precis köpt ny bostad och hade redan innan corona bröt ut tänkt att vi skulle ägna semestern främst åt att renovera, så mina sommarplaner har inte förändrats avsevärt. Jag måste försöka påminna mig själv om det. Mina planer har inte grusats.
För det har ju varit stort snack om att svenskar är ”mobbade“ för att vi inte är välkomna till vissa länder, och jag har velat himla med ögonen mer än en gång när någon kränkt semesterfirare klagat på länder i Sydeuropa de nu förvägrats en resa till.
Jag tycker att vår, även min, inställning till resande som en rättighet är problematisk av flera skäl. Att vi tycker att åtminstone en utlandsresa per år är minimum, och att detta är någon slags grundläggande rättighet som nu tagits ifrån oss, snarare än en onödig lyx vi inte ens borde vilja unna oss under en pågående pandemi.
Vi har genom vårt extrema resande tidigare skapat denna kultur. ”Vart ska ni åka på semestern?” är inte en ovanlig fråga och det är heller inte ovanligt att uppfattas som konstig om man bara tänkt vara hemma. Att vi nu inte får resa vart som helst lämnar oss handfallna och vi blir irriterade och sura.
Kanske kommer gnället också ur desperation i och med att mycket annat ställts in denna sommar. Festivaler, mässor, fotbollsturneringar är ju bara några exempel. Av den anledningen kan resor kännas extra lockande. Hade inte mina sommarplaner bestått av renovering är det mycket möjligt att jag hade varit en av de alla som nu gnäller.
För det är inte min 30-årsresa. Det är inte min smekmånad. Det är inte min tjej-weekend. Och även om vi alla (förhoppningsvis) inser att det är lyx och inte nödvändighet att resa till medelhavet så måste det också få vara okej att sörja sommarplanerna som inte blev av. Kanske lär denna sommar oss att uppskatta semestern ännu mer, och att inte känna behov i framtiden av att göra resor bara för att? Den förändringen i vår inställning skulle inte minst klimatet må bra av.
Jag har sagt och skrivit det otaliga gånger, men det tål ändå att upprepas: vi måste lyckas vara uthålliga. Jag säger inte att det är enkelt, jag säger inte att jag själv klarar det bättre än andra. Men vi måste försöka. Att se ljusglimtarna må vara lättare när ens sommarplaner inte grusats, men det är oavsett av största vikt att vi fortsätter värna om varandra och vår hälsa under denna pandemi.
Skälet till att vi svenskar inte är välkomna i vissa länder är för att vi hittills har haft en förhållandevis hög smittspridning här. Detta eftersom vi inte suttit inlåsta i våra hem, som var lösningen många andra länder tog till när viruset spred sig världen över. Men om nu folk börjar resa igen och länder börjar öppna upp sina gränser, så kan vi kanske försöka se det som någonting positivt att vi är ”tvungna” att semestra på hemmaplan. Även om det, i relation till hur sommarmånaderna brukar vara, känns väldigt trist.
Man har alltid rätt till sina känslor även om man rationellt förstår varför det ena eller andra man sett fram emot inte kan hända. Man får vara ledsen och besviken, men man kan också försöka sätta saker i perspektiv och kanske kan denna sommar få oss alla att uppskatta de små sakerna mer och sluta se på de stora som något vi har rätt till. Och vi måste alla hjälpas åt att hålla ut, och i det ingår att försöka låta bli att himla med ögonen åt andras känslor inför det svåra.