Det är verkligen nya tider nu, och ibland känns det som om man inte riktigt hänger med i svängarna. En sak som jag inte riktigt förstått vidden av och storheten i är de sociala mediernas möjligheter för nya och unga artister. När jag var ung, och det känns hemskt att använda sig av en sådan formulering, så krävdes det att du som ung artist upptäcktes av någon etablerad och framlyft för att du skulle ha en chans att slå igenom. Det gällde verkligen att ”bli upptäckt” så att du kom med i Melodifestivalen eller Hylands hörna. Då kunde genombrottet komma över en natt.
Idag är det helt annorlunda. Tisdagskvällens ”Allsång på Skansen” bjöd på ett typexempel. Artisen Jakob Karlberg stod på scen med sin ”Fan vad bra”, som tydligen är något av em monsterhit i sociala medier med över en miljon visningar. Att låten haft ett enormt genomslag förstod man av att så många i publiken kunde sjunga med, och då inte enbart barn och ungdomar utan också deras föräldrar.
Den här förändringen handlar faktiskt om ett stort demokratiskt genombrott och om förändrade maktstrukturer. Makt har förflyttats från etablissemanget ut till de som lyssnar på musiken. Genom alla de visningar som Jakob Karlberg fått i sociala medier så blev han intressant för ett skivbolag. Hans skivkontrakt är en effekt av alla de likes och visningar han fått. Det är hans fans som fixat hans skivkontrakt.
Tanken är på många sätt svindlande. För ju mer vi vanliga medelsvenssons blir medvetna om den makt vi besitter ju mer kommer vi att använda den på fler områden. Inom en snar framtid kanske valberedningar i våra politiska partier sitter och granskar hur många likes och visningar de olika kandidaterna har och väger in detta när man avgör vilka man ska erbjuda ”politiska kontrakt” inför den kommande fyraårssäsongen. Det låter kanske udda idag, men imorgon kan det vara vardag. Vem vet.
En annan sak jag reflekterade över är hur olika ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg” är i sitt förhållande till kändisar. I ”Allsång på Skansen” är kändisar i bild ett nästan lika viktigt inslag som själva artisterna medan det i ”Lotta på Liseberg” är artisterna och deras samspel med den vanliga publiken som står i centrum. Förr var kändisfaktorn på Skansen ett av programmets framgångsfaktorer eftersom det gav en extra krydda till programmet. Nu börjar kändisfixeringen i stället bli en kvarnsten om halsen på programmet. Personligen blev jag bara irriterad när Andres Weise och Bosse Parnevik gång på gång fick mikrofonen uppkörd i nyllet för att sjunga med. Och när sedan hela familjen Parnevik satt där uppradad så kändes det mest patetiskt.
Det märks också att det är nya tider inom det svenska kungahuset. Till och med kungen verkade ju avslappnad när Vickan skulle ta emot de tillresta besökarnas gratulationer på Solliden. Han skämtade och verkade trivas och hade till och med ett bättre samspel med publiken än vad Petra Marklund har på Skansen. Vickan sken i kapp med sin far och naturligtvis var det Estelle som slutligen stal hela showen. Men framförallt låg det en ny ton av folklighet över hela grejen, och ju mer Victoria tagit för sig av det kungliga utrymmet desto mer avslappnat verkar det bli. Det känns skönt. För så länge som vi har monarki är det ju bra om det hela inte är så überpretto. Det blåser uppenbarligen nya vindar lite här och där.