Det är inte fel när statssekreteraren gör det

För Ulf Kristersson (M) är det skillnad på brott och brott. Den skillnaden består alltid i vem det är som har begått dem.

HANDPLOCKAD. Statssekreterare PM Nilsson har en nyckelroll i Ulf Kristerssons (M) regering.

HANDPLOCKAD. Statssekreterare PM Nilsson har en nyckelroll i Ulf Kristerssons (M) regering.

Foto: Anders Wiklund/TT

Krönika2023-01-24 06:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Det är inte ett brott när presidenten gör det.” Orden yttrades av Richard Nixon, den amerikanske presidenten som avgick efter ett riksrättsförfarande riktat mot hans omfattande korruption.
Under måndagen fick vi en svensk motsvarighet formulerad av statsminister Ulf Kristersson: ”Det var riktigt dumt gjort, och han håller med om det.”
Orden yttrades naturligtvis apropå statssekreterare PM Nilsson, som handplockades från Dagens Industris ledarsida för att spela en nyckelroll i den nya regeringen, och som har tjuvfiskat ål och sedan upprepade gånger ljugit för myndigheter och polis om det. 
Man skulle ha kunnat säga att detta är en pikant situation för en regering som påstår att lag och ordning är deras allra viktigaste fråga – men det vore att säga för lite. Sanningen är att det är betydligt mer än så, och att den avslappnade reaktionen från Kristerssons sida säger en hel del om den nya regeringens agenda och syn på samhället. 
I Ulf Kristerssons Sverige kan det nämligen vara två helt olika saker att begå brott och ljuga för polisen om det – och skillnaden beror helt och hållet på vem som gör det. 
Den sittande regeringen påstår sig vilja ta i med hårdhandskarna mot såväl bidragsbrott som mot den bristande respekten mot ordningsmakten – men de ska tydligen bara användas om du inte är en vit, rik man som äger en fritidsbåt och har mycket makt.
Det liknar hur Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i ena andetaget erkände grovt förtal – för att i nästa andetag säga att det i hennes ögon inte var ett brott, eller hur Kristerssons egen karriär redan från början har kantats av etiska tveksamheter där hans spontana reaktion alltid har varit att undvika frågor eller ljuga om det efteråt.
Samma sak gäller på den personliga integritetens område. Regeringen vill genomföra omfattande reformer för att tvinga offentliganställda att agera angivare, övervaka medborgarnas kommunikation med varandra och införa särskilda visitationszoner.
Samtidigt vill de med hänvisning till just den personliga integriteten mörklägga vilka som egentligen kommer att få den största delen av deras elstöd – just eftersom allra mest kommer att gå till dem som är rikast och har mest inflytande.
Räck upp handen den som tror att PM Nilsson, Busch, Kristersson eller någon som ser ut som dem någonsin skulle stoppas i en sådan visitationskontroll.
Ytterst handlar detta inte om att PM Nilsson har så sjaskig privatmoral att han nöjesfiskar en utrotningshotad art och inte tvekar att ljuga för polisen om det – det handlar om att svensk höger och den sittande regeringen håller på att sortera in människor i två olika grupper.
Det handlar om dem som ska bli övervakade, och dem som ska skyddas av övervakningen – om dem som håller i batongen, och dem som ska få smaka på den.
Så har högern alltid fungerat – regeringen Reinfeldts (M) affärsidé var att ställa dem som arbetar mot dem som inte gör det, mot sjuka, äldre och arbetslösa.
Men just när det sker på rättsskipningens område är det särskilt bekymmersamt, eftersom det implicit innebär att det statliga våldsmonopolet ska ha en syn på de medborgare som befinner sig nära makten, och en annan på dem som inte är det. 
För vissa räcker det nämligen att betala sina böter och be om ursäkt för att man tagit upp myndigheternas tid – medan andra ska brännmärkas och jagas med blåslampa för att regeringen ska kunna säga att de har tagit i med hårdhandskarna nu.
Vissa saker är nämligen bara fel om det inte är statssekreteraren som gör det.