Där hemma i Stockholm hade folk häpnat. I pandemins spår råder det just nu radhusboom i huvudstaden. Priserna når rekordnivåer. I mitt område, som jag tänkt är en ganska vanlig närförort, såldes nyligen ett radhus för dryga tolv miljoner. Ett 50-talshus på cirka 100 kvadrat, med ett tunnelbanespår intill trädgården där tågen susar förbi var tionde minut. Det är ju absurt.
Länge har bostadsbristen pressat upp priserna i storstäderna, men sedan 2018 minskar befolkningen i Stockholm. Pandemin har drivit på utvecklingen. Efter att i månader kurat ihop sig med datorn i garderoben och videomöten på toaletten längtar folk efter plats. Ett riktigt skrivbord, kanske rentav ett eget rum. Hemmajobbarna lämnar därför sina trånga, dyra lägenheter för att bre ut sig i villor och radhus.
Samtidigt har mindre orter kämpat med att locka nya kommuninvånare, för att bibehålla skatteintäkter och hålla liv i skolor. Vissa har till och med tvingats riva lägenhetsområden som står tomma, som i Boden 2007. Med pandemin, distansarbete och utflyttartrenden finns nu möjligheten att slå två flugor i en smäll – minska bostadsbristen i storstaden och ordna ett stabilt befolkningsunderlag i resten av landet.
De höga bostadspriserna är också ett bekymmer för Finansinspektionen och Riksbanken, som i flera år varnat för svenskarnas skulder. Enligt SCB hade svenskarna den näst högsta privatbelåningen i Europa 2020. Det gäller både i absolut värde, och i relation till våra inkomster.
Det främsta vapnet mot belåningen är amorteringskravet. Just nu är kravet dock pausat på grund av pandemin, men med tanke på att bostadspriserna åter börjat rusa lär det sannolikt införas igen. Då kanske färre har lust att betala 12 miljoner för ett radhus i Stockholm.
”Den som är satt i skuld är icke fri” sa Göran Persson (S). Och det hade han nog rätt i. När vi är skuldsatta vill vi inte ta risker, som att byta jobb eller utbilda oss i nya yrken. Men är amorteringskrav lösningen på skuldkvoten? Vore det inte bättre om fler kunde tänka sig att köpa billigare bostäder? Om radhus köps för två i stället för tolv miljoner minskar ju skuldkvoten ganska rejält.
För Norrbotten finns det mer guld att gräva i storstadsmigranternas inkomstskatt än i bitcoinfabrikernas servergruvor. Om distansarbetarna kan lockas hit kan vi lösa den höga belåningsgraden, bostadsbristen i storstäderna och stärka Norrbottens skatteunderlag.
Frågan är vad som krävs för att locka hit utflyttarna. Padelhallar, längdsskidspår och kontorshotell kanske kan bidra. Likaså nya industrisatsningar och de arbetstillfällen de för med sig, som koldioxidfritt stål i Luleå och batterifabriken i Skellefteå.
Men viktigare är nog en stark kommunal infrastruktur med bra skolor och service. I storstadens privatiseringskaos längtar många efter stabilitet. Ett enklare liv, där det inte är individens ansvar att hitta rätt skola och vårdcentral. Ett samhälle där systemet bara funkar. Bättre säljargument finns knappast för att locka storstadsbor till norra Sverige.
I Piteå säger man: "Det är hit man kommer när man kommer hem". Eller när radhusen i Stockholm kostar tolv miljoner.