För bara sex månader sedan hette Sveriges statsminister fortfarande Stefan Löfven (S). Han ledde en regering som bestod av både socialdemokratiska och miljöpartistiska ministrar, och om någon då hade sagt mig att Sverige om ett par månader skulle ansöka om medlemskap i Nato hade jag undrat om personen ifråga verkligen var riktigt klok.
Man kan lugnt säga att det har en hänt en hel del sedan dess. Idag heter Sveriges statsminister Magdalena Andersson (S), och hon leder en socialdemokratisk enpartiregering som nu står i begrepp att göra slut med den svenska alliansfriheten och ansöka om medlemskap i Nato.
Vi kan lugnt säga att det inte är ett scenario som någon av oss har väntat sig – och att det knappast är ett scenario som någon socialdemokrat önskade sig. Partiet har varit starkt bundet vid den svenska alliansfriheten, och skulle aldrig ha övergett den lättvindigt.
För bara några månader sedan kunde man fortfarande hoppas på att Nato som organisation med tiden skulle komma att bli överflödig, och att den tid då man löste konflikter med väpnade medel var slut, åtminstone inom Europas gränser.
Så är emellertid inte fallet. Det fullskaliga och folkrättsvidriga ryska anfallskriget mot Ukraina kastade över en natt omkull alla antaganden vi gjort om ordningen och stabiliteten i vårt närområde – och tvingade Sverige att utvärdera och omvärdera vårt nya säkerhetspolitiska läge.
I den situationen hade vi helt enkelt inte särskilt många alternativ. Ännu färre av dem skulle ha varit realistiska.
Det första skulle ha varit att själva arbeta fram en trovärdig, avskräckande militär kapacitet på egen hand. Det skulle förmodligen ha varit omöjligt, och kostat så mycket att det förvandlade Sverige till ett befäst fattighus i utkanten av Europa. Men det hade också tagit så lång tid att det inte skulle ha skapat någon ny säkerhet att tala om på flera årtionden.
Det andra skulle ha varit att – som vi har gjort sedan 2014 – arbeta för tätare nordiska och europeiska försvarssamarbeten. Det skulle inte ha inneburit några garantier eller någon reell militär kapacitet i nuläget, men åtminstone varit mer politiskt aptitligt på sikt.
Med tanke på att de övriga länder vi i det fallet skulle ha sökt samarbete med samtliga – åtminstone sedan även Finland lämnat in sin ansökan – skulle ha varit medlemmar i Nato och byggt sin säkerhet på det, skulle det ha inneburit en sorts Nato-medlemskap med skygglappar, men utan säkerhetsgarantier.
Det tredje skulle ha varit att fortsätta stå utanför Nato, och satsa på att vi inte kommer att bli angripna ändå. Det hade varit möjligt – men med tanke på vad står på spel, skulle det ha varit att ta en oansvarig och oacceptabel risk.
Till sist återstår det beslut som Socialdemokraternas partistyrelse fattade i söndags – att göra gemensam sak med Finland, och ansöka om medlemskap i Nato.
Det är inget perfekt alternativ, och det är sannerligen inte ett beslut man behöver älska. Men det var nödvändigt att fatta – och för det ska Magdalena Andersson och hennes regering ha beröm.
Att fatta stora beslut är nämligen väldigt lätt när alla håller med – men desto större och desto svårare när så här mycket står på spel, och det faktiskt inte alls är självklart hur det kommer att bli.
Detta är ett svårt beslut av historiska proportioner, och ett som hon kommer att bli ihågkommen för. Andersson har på bara sex månader lett landet i fler svåra situationer än andra tvingas göra på en hel mandatperiod – och hittills har hon faktiskt gjort det med glans.