Jag och mina närmaste vänner närmar oss trettio år. Jag började nyligen pensionsspara och tänkte på hur jag verkligen borde ha gjort det tidigare. Detta tror jag nästan alla i min ålder kan relatera till. Tio år är en stor del av ens arbetsliv. Men jag tänker också tillbaka på de anställningar jag haft och förstår mitt yngre jag.
Jag har jobbat på ett snabbmatshak där kollektivavtal förstås inte fanns och lönen var därefter. På det stället ”glömde” chefen att betala in min skatt men han kom ihåg att dra av kostnaden för skatt från min lön. Jag har varit vikarie inom diverse verksamheter, och behövt släppa alla mina planer för att jag hade för dagen för att jag blev inringd och inte hade råd att tacka nej. Och min situation är inte unik förstås.
En av mina kompisar (vi kan kalla henne Anna) jobbade på ett ställe där de infört nya datorsystem som Anna inte kunde. Hon bad om hjälp av en kollega, och fick kommentaren från chefen att "Jaha ja Anna, nu hjälper det inte att vara snygg!" Samma chef ville heller aldrig ta diskussioner om schema per mail eller i annan skriftlig form, men i samtal kunde hon säga att om Anna inte jobbade julafton kunde hon glömma att någonsin få jobba igen.
En annan av mina vänner (vi kan kalla henne Evelina) tog examen från universitetet i juni och fick en jobb på ett ställe som var kopplad till hennes utbildning. Hon fick tio tusen mindre i lön än vad hon begärde och chefen sa att hon behövde ansöka om ledigt om hon ville vara ledig röda dagar. Men Evelina tänkte att arbetsplatsen var så pass "creddig" att den skulle vara en bra erfarenhet att ha på sitt CV. Erfarenheten blev den att hon nu, inte ens ett år efter att hon tog examen, vet hur det är att vara sjukskriven för utbrändhet.
Jag vet att det finns tusen och åter tusen bra chefer och seriösa arbetsgivare i det här landet. Problemet är att det just är de oseriösa som är särskilt bra på att utnyttja unga eller behandla dem illa. Unga som är hungriga och vill visa vad de går för, samtidigt som de kanske inte har full koll på sina rättigheter och heller aldrig har varit med i ett fackförbund.
Det är vad som skavt i mig sedan Centerpartiets ungdomsförbund släppte filmen för ett par veckor sedan, den om Britt-Marie. Den handlar ju inte om Britt-Marie specifikt, utan om att det lagstadgade anställningsskyddet inte borde finnas för att det skyddar sådana som Britt-Marie. Som fikar för mycket och inte är lika taggad som unga är.
Jag och mina vänner vet hur det är att vara ung på arbetsmarknaden. Vi har absolut träffat denna "Britt-Marie" i fikarummet. Och nej, hon kanske inte är lika "hungrig" på att visa vad hon går för som hon var för ett par år sedan när hon var i vår situation. Men ingen av oss har sett henne som antagonist i vår egen skit-situation. Hon är bara en alldeles normal person som arbetat större delen av sitt yrkesliv. Som orkat, och kanske stundvis inte orkat, under hela den tiden.
Problemet är inte att arbetsmarknaden är för trygg för äldre. Problemet är att den är otrygg för unga. Och det problemet kommer man inte åt genom att kapa tryggheten för alla. Vissa vill se arbetsmarknaden som en tävling, där den som kämpar hårdast också ska få störst belöning. Men jämför det med en riktig tävling. Hur taggad du än är kommer du springa sämre på ett otryggt underlag eller har trasiga skor. Om marken under dig rämnar spelar din energi ingen roll. Det är troligare att du blir utbränd på väg upp ur gropen innan loppet ens kommit igång ordentligt.