Tutu tilldelades Nobels fredspris 1984 för sin kamp mot det sydafrikanska apartheidsystemet, och blev tillsammans med Nelson Mandela redan under sin livstid till en levande symbol för kampen mot rasförtryck, för allmän rösträtt och politiskt självbestämmande.
I den kampen sviktade han aldrig. Men han sviktade inte heller i sitt avståndstagande från våldsamma metoder i strävan efter politisk förändring, eller i sitt engagemang för att efter befrielsen verka för upprättelse, sanning och försoning och en framtid som skulle vara öppen för alla sydafrikaner.
Inom landet går hans betydelse knappast att överdriva – men Desmond Tutu är också en av de karismatiska ledare som haft förmågan att inspirera en hel värld. Den världen kommer att bli betydligt fattigare utan hans röst, men den kommer aldrig att glömma bort honom.
Tutus frånfälle vid nittio års ålder tjänar för oss som en påminnelse om att den generation som just nu håller på att lämna oss, också är den som format stora delar av den värld som vi lever i.
Veteranerna från de båda världskrigen håller på att lämna oss, och det kommer också ledarna för de antikoloniala kamperna och de sista offren för nittonhundratalets allra värsta folkmord och förbrytelser att göra.
Det är upp till oss som kommer efteråt att inte bara hedra dem för deras gärningar och respektera det lidande som de i många fall tvingats utstå för sina övertygelser – utan också att hedra dem i våra egna gärningar och övertygelser, genom att likt Desmond Tutu aldrig svikta i vår strävan efter rättvisa.
Det är en maning som klingar extra starkt för den svenska arbetarrörelsen och för socialdemokratin, som historiskt har haft nära band till ANC och stöttat antiapartheidkampen i Sydafrika.
För socialdemokratin är den internationella solidariteten inte någon extra liten lyx eller någonting man gör vid sidan om sin ordinarie verksamhet inom landet. Den är och måste vara en central del av vår identitet.
Kampen för frihet och jämlikhet i alla länder kommer också att forma vår strävan här hemma, och den rättvisa som följer gränserna mellan olika nationer kommer alltid att vara en rättvisa som är villkorad och halv. I en strikt ideologisk mening är det knappast någon rättvisa värd att tala om.
Mitt i allt det politiska får vi dock inte glömma att Desmond Tutu först och främst var en kyrkans man, och att hans exempel säger någonting om den roll som de religiösa samfunden fortfarande kan spela i våra liv och i våra samhällen.
I vår del av världen har religionen med åren blivit alltmer av en privat angelägenhet, och på många områden är det rimligt att skilja på religion och politik. Det betyder emellertid inte att de religiösa samfunden inte har någon roll att spela i utformandet av vårt samhälle.
De kan tvärtom vara den enda vägen att nå ut till stora grupper av medborgare, och spela en nyckelroll i att förena grupper som annars kan tyckas stå på olika sidor om de ideologiska skiljelinjerna.
För att bygga det goda samhället, krävs det att alla goda krafter samverkar och drar åt samma håll. Det var en insikt som var central i Desmond Tutus politiska gärning. Och även om han själv nu är död, så kommer hans röst och den kamp han förde alltid att leva vidare om vi bär den med oss.