Det är inte alltid den som skriker högst som har mest att säga. Det sa en vän en gång och jag glömmer det aldrig. Det var i en situation med många viljor och väldigt hetsig stämning. Ju mer jag tänkt på det desto mer övertygad är jag att det faktiskt nästan aldrig är den som skriker högst som har mest att säga.
Tänk bara i skolan. Det fanns alltid någon uppmärksamhetskåt jävel som skulle dra något opassande skämt eller spela korkad och ifrågasätta läraren. Och det gick ut över alla andra. Dålig stämning, sänkta självförtroenden. De som var tysta då kanske än idag håller tyst i liknande situationer. Det är trist.
Jag är bevisligen inte rädd att höja min röst. Det självförtroendet har jag fått från min tid i föreningslivet, där jag fick uppmuntran och tilläts växa på mitt sätt. Och jag ser mitt självförtroende som en styrka. Men när man inte är rädd för att höja sin röst är det också viktigt att komma ihåg när det passar att hålla tyst. Alldeles för få människor besitter den förmågan. Kanske är det därför jag älskar mötesstruktur och talarlistor. Utan struktur kommer tveklöst vissa höras mer och vissa mindre.
Om vi ser till medielandskapet, och vilka röster som syns och hörs i det, så kan vi konstatera att det är en väldigt vit grupp, främst i medelålder och från medelklass, som har mest utrymme. Dessa är ofta politiker, makthavare, tjänstemän eller direktörer. De som på olika sätt är högt uppsatta är också föremål för granskning, vilket ju gör att de får uttala sig och därmed forma beskrivningen av samhället.
Därför har personer på ledarpositioner i samhället ett särskilt ansvar att anstränga sig för att lyssna på personer som har andra erfarenheter än de själva, för att vidga bilden av verkligheten. Men hur gör man det på bästa sätt? Internet hade kunnat vara en perfekt plattform för det. Istället är det där algoritmer får de mer tystlåtna att helt försvinna.
På sociala medier håller den störiga jäveln från klassrummet på att totalt ta över. Människor med dumma saker att säga är väldigt duktiga på att skrika högt på exempelvis Twitter, vilket gjort att normala människor med normala värderingar inte ens orkar hänga där. Det är okej att låta bli. Det betyder att man tar hand om sin psykiska hälsa.
Dock uppstår en oro hos mig när makthavare och ledare på olika sätt låter skräniga taskmörtar (som sällan räds att uttrycka sig rasistiskt eller sexistiskt) får utgöra vad de själva tror är ”den folkliga opinionen”. Det är när politiken anpassar sig efter de som skriker högst, som vi kommer få ett samhälle som inte tjänar alla. Se bara på Trumps USA.
Det är ett väldigt typiskt drag hos skräniga rasister att tro att alla egentligen tycker som dem och att de är de enda som ”vågar” säga det. Sanningen är förstås det motsatta, att de är så störiga att man inte alltid orkar säga emot för att det känns uppenbart att det de säger är dumt. Se bara på Trumps anhängare.
Jag påtalar ofta vikten av att säga ifrån när någon säger något rasistiskt, sexistiskt, eller opassande på annat sätt. Detta eftersom att sådana saker oemotsagda kan få någon annan i det rummet att tro att det är okej. Men framför allt får det personen som uttrycker sig så att anta att folk håller med för att de håller tyst. Men ibland orkar vi inte säga emot. Och det är exakt de tillfällena det är nyttigt för oss att komma ihåg att det sällan är den som skriker högst som har mest att säga.