Nyligen trasslade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch in sig i en liten lögn. I en intervju med Dagens Nyheter ville hon ta i från tårna för att beskriva hur svårt steget till att samarbeta med Sverigedemokraterna hade varit, och förklarade att hennes parti hade grundats för att stå emot nazismen.
Det är nu inte sant. KD grundades för att protestera mot nedskalandet av kristendomsundervisning i den svenska skolan, och man tycker att den som leder partiet borde veta det.
Det hela blev dubbelt genant eftersom partiet strax efter intervjuns publicering såg till att ändra sin beskrivning av den egna bakgrunden på deras hemsida, så att den skulle passa bättre in med vad ledaren hade sagt.
Kort därefter var det högerkollegan Nyamko Sabunis (L) tur. I en intervju med samma tidning lyckades hon trassla in sig till den milda grad om sitt partis inställning till Sverigedemokraterna att hon fick be om ursäkt till sin egen partistyrelse efteråt.
Det torde vara tämligen unikt i modern politisk historia – och det blir inte bättre av att det fortfarande inte är riktigt klart vad det var hon försökte säga, och vem hon egentligen försökte dra vid näsan.
De båda har dock en bit kvar till grenens stormästare – moderatledaren Ulf Kristersson. Ett par månader innan valet 2018 lovade han att ”om inte himlen föll ned” aldrig försöka bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna – ett par månader efteråt försökte han göra just det. Åtminstone vid denna upplagas pressläggning har himlen, så vitt jag vet, ännu inte fallit ned.
Än värre är förstås att han i samma valrörelse träffade förintelseöverlevaren Hédi Fred, skakade hennes hand och lovade precis samma sak. Resultatet känner vi redan.
Det är ett smärre under att en partiledare kan göra på det sättet, och fortfarande sitta kvar på sin post.
I sig ska man inte ska dra för stora växlar på det här med politiker och lögner. Den som vill övertyga andra måste kanske ha ett lite flexibelt förhållande till vad som är sant, och hade vi alla varit överens om vad sanningen är hade vi kanske inte ens behövt hålla några val; då hade några teknokrater gott kunnat göra det jobb politikerna gör idag.
Men just dessa tre lögner har någonting gemensamt – och det är inte bara det att det är tre lögner som är korkade på det viset att sanningen är lätt kontrollerad, så att det är lika lätt att bli påkommen med dem.
Nej – det är att roten till just dessa tre lögner har att göra med partiernas förhållande till Sverigedemokraterna. Det är något särskilt med det förhållandet, som gör det extra svårt för borgerliga partiledare att tala klarspråk och sanning om det.
Innerst inne vet de nämligen att det samarbetet går emot allt det de har påstått sig stå för under sina politiska karriärer, och att det faktiskt inte finns några ursäkter för det.
De vet att de har offrat sina principer för den enda chans till makt och inflytande som de har kvar – och det får mig att undra om de inte också har blivit tvungna att ljuga en smula för sig själva på vägen dit.
Det skulle förklara en del. För den som väl har börjat göra det, blir det snart svårt att skilja på sanning och lögn när man pratar med andra också.
Dessa politiker skriker i högan sky när någon kallar dem för ”blåbruna” – men klarar inte av att hålla reda på eller tala sanning om hur det förhållandet egentligen ser ut. Då ställer frågan sig själv: Är detta verkligen ett trovärdigt regeringsalternativ?
Även på den frågan är svaret redan känt.