Jag påminner mig om den gången jag kom hem, satte mig i tv-soffan och la ögonen på Bibeln som låg på vardagsrumsbordet. Den gör inte så ofta det i mitt hem och jag erkänner att jag höjde på ena ögonbrynet. Det som fått dottern att plocka fram sin bibel var en diskussion om huruvida texterna bannar homosexuella eller inte. Vi tycker ganska lika, dottern och jag, men vi diskuterar översättningar och kontexter och lämnar sen det hela. Men jag kunde inte riktigt sluta tänka på vårt mamma-dotter-prat.
Ofta, när vi läser i våra sociala flöden, ser vi människor som är fullständigt bombsäkra på att alla andra har fel och att dessa därför borde skämmas. Under inläggen kommer de där hånfulla kommentarerna om vem som är värd att lyssna på och vem som är helt dum, i hela huvudet. Vi har säkert alla sett när högt utbildade akademiker går ut i tidningarna och fördöma det andra gör – inom helt andra områden än de själva är verksamma i och inom områden som de därmed faktiskt inte har bättre kunskap än jag i. Jag funderar på varför man ger sig själv rätten att sätta sig till doms över andra.
För inte så länge sedan hamnade jag mitt i ett reportage om en amerikansk film om vaccinering. Det handlade främst om hur enskilda händelser vävs samman med misstro till att handla om att om någon tror att vaccin är farligt och hittar vänner som också tror det så måste de ju ha rätt med utgångspunkten att de är flera som tycker så. Allt oftare tycker jag mig se den här polariseringen som handlar om att allt vi gör eller tycker reduceras till att handla om svart eller vitt. Du har fel och jag har rätt, oavsett om jag faktiskt HAR rätt eller inte. Eftersom flera personer tycker så här eller eftersom andra borde se upp till den som skriver så är det så. Punkt.
Jag kunde inte lämna samtalet med min dotter därför att vi båda var upprörda över hur människor hittar rätten att döma andra. Jag är inte så religiös men det händer att jag går i kyrkan. De samtal jag har med religionen som grund är inte så många, men jag kan ändå finna hur jag citerar Bibeln ibland. För mig finns det en tröst i att ”den som är utan skuld kastar första stenen”, att vi alla behöver fundera på vilket samhälle vi vill bo i. Ett där de som talar högst är de som får rätt? Ett där den som lyckas misstänkliggöra någon annan vinner? Eller ett där vi anstränger oss för att nå lite djupare och skapa förståelse för varför vi tänker de tankar vi gör. Bara då kan ju tankar faktiskt brytas och jag kan erkänna att den andre kan ha en poäng.
Som offentlig person får man ta emot en hel del elakheter och träna på att både låta det rinna av och på att inte nödvändigtvis svara emot. Men jag tror att vi lite till mans egentligen behöver prata mer om etik och moral. Inte så att jag tror att jag själv är någon hjälte som aldrig tänker elaka tankar fast jag borde vara from, det hoppar nog en och annan groda ur min mun också, men jag har försökt hålla tyst när barnen har varit i närheten. Jag har inte velat att de ska impregneras med min ilska även om den ibland har varit nog så rättmätig. Men i en värld där man kan bli nästan vad man vill så kan man faktiskt välja att vara snäll. Det är en svår konst som så klart inte alls handlar om att faktiskt ha rätt. Man kan faktiskt till och med ha rätt men låta bli att säga det, men det kräver lite träning.