Under måndagskvällen kom beskedet att världens rikaste man Elon Musk, grundare till elbilsföretaget Tesla, köper det sociala nätverksbolaget Twitter. Uppköpet har varit på gång ett tag – nu är det klart, och fast vi vet att detta kommer att få konsekvenser, vet vi ännu inte hur dessa kommer att se ut.
Redan att vi vet detta är en märklig sak, och säger en hel del om tiden som vi lever i. Både Musk och Twitter är visserligen globala fenomen – men det är också två ganska udda utkantsexistenser som här verkar ha funnit varandra.
Musk är affärsmannen som gör skandalösa intervjuer medan han röker marijuana, drömmer om rymdraketer och ville döpa sitt barn efter något som mer liknade en matematisk ekvation än ett namn.
Att han nu köper Twitter förklarar han med ett dimmigt resonemang om vikten av yttrandefrihet, men tycks i själva verket mest handla om att han vill vara ensam ägare till sin favoritleksak; vad köper man sig egentligen, när man är så rik att inte ens stratosfären räcker till?
Twitter är det sociala nätverk som många talar om och som finns med i utkanten av varje tidningsartikel – men som i förhållande till uppmärksamheten har förvånansvärt få användare, och som väldigt få av oss egentligen har något direkt förhållande till.
Vi som själva inte är Twitteranvändare vet att Twitter existerar, att det är platsen där många nyheter skapas och att det där hela tiden pågår diskussioner i kortformat som inte sällan verkar präglas av en genuint dålig stämning, men där många av vår tids betydelsefulla personer medverkar.
Inför ett sådant fenomen är det lätt att känna obehag – att leva intill Twitter är som att leva intill en sjö man inte kan se botten av, och i vilken det hela tiden uppstår nya saker att förhålla sig till; ena dagen frambringar en realtidsdiskussion mellan två länders ambassader, andra en bisarr ny amerikansk presidentkandidat.
Det må vara hänt att de som lever sina liv på plattformen tenderar att överskatta betydelsen av det som diskuteras och händer där – men just eftersom de gör det, finns det ett korn av sanning i deras tro.
Nyheterna skapas på den plats där man letar efter dem, och de åsikter och källor som vi tar del av blir den mall som formar vår förståelse av världen.
Just därför sätter Musks shoppingrunda en svaghet i vår samtid under lupp. På kort tid har alla de digitala tjänster som vi lever våra liv med förvandlats från praktiska hjälpmedel till själva den infrastruktur som formar vår bild av samhället, och vad vi gör med det.
På den politiska arenan är det Twitter – men på den privata arenan skulle samma sak kunna sägas om Facebook eller Instagram, och den egna privatekonomin sköter vi med hjälp av bankernas appar och Swish.
Dessa går i sin tur inte att hantera utan Bank-ID – som har blivit ett villkor för smidig åtkomst till nästan alla myndighetstjänster man kan vilja begagna sig av.
Detta är ett växande demokratiskt problem – och inte bara eftersom alla kanske inte vill eller har förmågan att använda sig av dessa verktyg och plattformar.
Det är ett problem eftersom en stor del av den nödvändiga infrastrukturen just nu befinner sig i händerna på privata aktörer – och därför kan köpas av en man som tröttnat på att leka med rymdraketer.
Det skvallrar om att vårt samhälle ju komplexare det blir, också blir desto sårbarare – och att vi fortfarande måste göra allt för att se till att den verkliga makten stannar hos de vanliga medborgarna, i stället för att hamna hos den som för tillfället råkar vara rikast och äga allra mest.