Jag började som ofrivillig företagare – eller tvångsföretagare som en läsare kallade det. Numera, efter 30 år, är mitt företagande frivilligt men fortsatt ganska olönsamt. Jag är ingen entreprenör, jag är kass på marknadsföring och jag har etiska principer som ibland hindrar mig att ta vissa uppdrag. Hårt arbete. Hög stress. Osäkert. Ett under att det har gått.
Häromveckan rapporterade SR Ekot om en rapport gjord av Företagarna i slutet av 2015 men som nådde rubrikerna i april. Den visade att så stor andel som 16 procent blev företagare för att de behövde ett jobb men inte fick någon anställning. I Norrbotten registrerades 24 procent fler företag under april 2016 än i april förra året, rapporterade PT den 2 maj. Hur många som innan företagsstarten varit långtidsarbetslösa framgår inte. Företagsstarter kan alltså snygga till arbetslöshetsstatistiken. Det framgår inte heller huruvida det går att leva av sitt företagande – eller om biinkomster krävs i form av extra jobb, tillfälliga påhugg och liknande. Min egen erfarenhet är att biinkomster krävs i perioder, som ofta är svåra att förutsäga.
Men i regel ses det ökade företagandet som goda nyheter. Allt fler kan förverkliga sina drömmar, sägs det. Så kan det naturligtvis vara men en ska vara väl medveten om att det är större ideologiska idéer om tillväxt och konkurrenskraft bakom vurmandet av företagande och entreprenörskap.
Det finns flera baksidor. Företagarnas undersökning visade att soloföretagare ofta är stressade, 7 av 10, kvinnor i högre grad än män. Värst verkar det vara i mindre städer och på landsbygden.
Enligt statistiska centralbyråns årsstatistik ökade antalet nystartade företag med 3,5 procent mellan 2013 och 2014. Andelen företag startade av kvinnor uppgick till ungefär en tredjedel. Framförallt var det kvinnor mellan 21 och 25 år som var flitigast på att starta företag.
Könsmönstret håller också i sig, det vill säga kvinnor startar ofta företag inom vård, omsorg, service och personliga tjänster – branscher med mindre pengar. Könssegregationen på den företagande delen av arbetsmarknaden är i stort sett likadan som bland anställda i privat och offentlig verksamhet. Utifrån kontakter med läsare i Norrbotten har jag förstått att det kan vara motigt att vara företagande kvinna i mansdominerade branscher. Uppdragen ges ofta till män.
På samma gång börjar också företagstyper, exempelvis hästnäringen, uppvärderas. Ganska nyligen har samhället förstått att flickor och kvinnor som arbetar med hästar är duktiga på entreprenörs- och ledaregenskaper.
I alliansregeringen gjorde sig Maud Olofsson känd för att främja kvinnors företagande. Några liknande paroller är inte tydliga i vår numera feministiska regering. På regeringens hemsida är det framförallt ”innovationskedjan” som ska stärkas men där finns inte en tillstymmelse till feministiska eller genusmedvetna formuleringar.