1971 formulerade den brittiske musikern Pete Townshend med sitt band The Who en fras som har kommit till att bli något av en refräng inom den anglosaxiska politiska världen.
Låten heter ”Won’t get fooled again” och handlar som så mycket av den tidens musik om politisk kamp och revolution – men den slutar i uppgivenhet och besvikelse med frasen: ”Meet the new boss. Same as the old boss.”
På svenska skulle vi kanske säga: ”Möt den nya chefen. Samma som den förra chefen.” Det är ett enkelt men slagkraftigt uttryck för att de stora förändringar som utlovas, ofta inte blir mer än ett nytt ansikte som representant för samma grundläggande strukturer som förut.
Det är en fras som osökt kommer till mig varje gång jag i tidningarna ser en bild av den nye, tillförordnade partiledaren för Liberalerna, Johan Pehrson.
I egenskap av förste vice ordförande för partiet var det han som fick kliva in och försöka rädda partiet när företrädaren Nyamko Sabunis position blev ohållbar, och hon bara sex månader innanför valet tvingades kasta in handduken.
Det löfte Pehrson kommer med – och som tillfälligt tycks ha lagt ett lock över de ständiga fraktionsstriderna inom Liberalerna – handlar inte bara om att sköta sitt arbete med färre uppenbara misstag och grodor än företrädaren, utan också om att partiet ska försöka hitta balansen mellan vänster och höger.
Nu ska Liberalerna åtminstone göra sken av att dela vänsterns kritik av det friskolesystem som de själva har varit arkitekter till och under många år förvaltare av – men det betyder inte att partiets grundläggande politiska riktning har förändrats.
Tvärtom – kursen rakt högerut ligger fast, och under Johan Pehrson kommer Liberalerna att surra sig allt hårdare runt det högerkonservativa skeppets mast.
Ja, det enda skälet till att Pehrson ibland kan skicka signaler om att driva en mittenpolitik är för att hans rykte som högerman inom Liberalerna är så grundmurat att han ibland har kallats för en ”batongliberal.”
Det är ett uttryck som framstår som framstod som dubbelt passande, efter att Aftonbladet i förra veckan avslöjade att han är delägare till ett företag som bland annat erbjuder ordningsvakter. Samtidigt driver han som partiledare att staten ska satsa 1.4 miljarder kronor under de kommande åren för att Sveriges kommuner ska kunna ta in – just det – ordningsvakter.
Det är minst sagt magstarkt. Det borde inte krävas särskilt mycket förstånd för att se att detta är ett problem som går bortom eventuella frågor om jäv och den ibland ganska tandlösa svenska korruptionslagstiftningen.
Det är ju också en fråga om hans trovärdighet som politiker och om Pehrsons oberoende i hanteringen av våra gemensamma medel. Men själv ser han inget problem med upplägget, och har inte ens tid att bli intervjuad om det.
I det påminner han faktiskt en hel del om företrädaren Nyamko Sabunis reaktion på att SvD avslöjade att delar av partiets politik var rena beställningsjobben från PR-byråer och från näringslivet – hon hade inte heller tid att tala om saken, och tyckte inte heller att det var ett problem.
Men det är det. Hur kommer det sig att Liberalernas främsta företrädare hamnar på dubbla stolar om och om igen? Hur kan de gång på gång välja ledare med tveksam inställning till såväl politisk etik som den egna trovärdigheten?
Det är frågor som Liberalerna faktiskt är tvungna att svara på. Annars måste de nog snart välja en ny partiledare igen – och risken finns att den nya chefen kommer att vara precis likadan som den förra chefen, ännu en gång.