Just nu går det inte att säga hur diskussionen om Richard Jomshofs lämplighet eller olämplighet som ordförande i riksdagens justitieutskott kommer att sluta. Det beror helt på om Liberalerna är förmögna att stå upp för sina principer och fördömanden den här gången, eller om de ännu en gång skjuter det på framtiden.
Det som däremot går att veta är att det kommer att bli betydligt rörigare, och betydligt värre för den sittande regeringen, innan det är slut.
Om Jomshof avsätts riskerar samarbetet med SD att spricka. Men om han sitter kvar kommer han att fortsätta som han har gjort tidigare, stärkt av att ingen i regeringen vågar säga nej.
Att oppositionen under måndagsmorgonen gick ut tillsammans och krävde en votering i utskottet om frågan var därför rätt. Jomshof borde verkligen inte vara utskottsordförande, särskilt inte i kristider.
Men nästan ännu viktigare var att visa att Sverige har en enad och fungerande opposition – ett politiskt alternativ som står för ansvarstagande, anständighet och sunt förnuft.
Oavsett hur det slutar, kan man konstatera att det kommer i ett olämpligt läge för statsminister Ulf Kristersson. Han har nämligen inte särskilt mycket att glädjas över just nu.
I nuläget leder han en regering som ännu inte har åstadkommit något stort, annat än en ny, överraskande definition av ”god stämning” och ”gott samarbetsklimat.”
Enligt dem är det tydligen när din närmaste samarbetspartner offentligt anklagar dig för att ”krypa för islamister” och ”legitimera pedofili.”
Det är i och för sig något av en bedrift – men i övrigt har de inte särskilt mycket att hänga i julgranen. De har sänkt skatten för höginkomsttagare, efter många om och men fått ur sig ett elstöd och hållit ett par presskonferenser om utredningar de vill ha igång.
Det är inte särskilt mycket på snart tio månader vid makten – och knappast något att skryta om i memoarerna.
Nu mullrar kritiken mot att det redan nu ser ut att stå klart att det inte blir någon byggstart för ny kärnkraft under mandatperioden – och internt heter det att man ”borde ha använt andra ord” än just byggstart.
Visst borde Moderaterna ha använt andra ord än både det och ”lägre pris vid pump” i valrörelsen – men att reducera den här regeringens problem till språkbruk är ett missförstånd. Det är inte orden som är deras motståndare, utan verkligheten.
Sverige saknar ett trovärdigt ledarskap, och det var ett problem som blev akut under sommarens kris med koranbränningarna. När landet skakade, utlandet undrade vad som pågick och terrorhotet ökade – då gick statsministern under jorden, och gick inte att nå.
Hans medarbetare ville inte svara på vad han gjorde eller var han befann sig – och själv nöjde han sig med att kommentera utvecklingen på Instagram, som om rikets kris var något statsministern kunde följa från hängmattan.
Det duger helt enkelt inte.
Därför är det viktigt att fortsätta göra kontrasten mellan regering och opposition tydlig – detta handlar nämligen inte enbart om Jomshof. Det handlar om att Sverige behöver och förtjänar en ansvarstagande och fungerande regering.
När statsministern kom tillbaka dröjde det inte länge innan han höll ännu ett mingel i Sagerska palatset. Det var i samband med Pride-veckan, och från journalister som var där sades att det var lyckat och att Kristersson var en bra värd.
Det är förstås kul för honom och dem – men Sverige behöver en statsminister som tar ansvar för sitt arbete och sitt regeringsunderlag, inte bara ler mot gästerna på en glittrande fest.