I förra veckan fick Danmark en ny regering. Förhandlingarna var inte riktigt lika utdragna som de svenska, och nu står det klart att de danska Socialdemokraterna under statsminister Mette Frederiksen bildar regering tillsammans med sina traditionella huvudmotståndare i det borgerliga partiet Venstre.
Det är som om de svenska Socialdemokraterna skulle bilda regering tillsammans med Moderaterna – och denna något oväntade koalition har kunnat komma tillstånd dels efter många år av misslyckat samarbete högerut för Venstre, men också efter att sammanhållningen i Frederiksens tidigare samarbete vänsterut har spruckit.
Basen för regerandet är ett omfattande skriftligt avtal, och den här händelseutvecklingen har fått många att ställa frågan om det vi ser i Sverige inte skulle kunna vara en möjlig väg också för de svenska partierna – om inte nu, så åtminstone i framtiden.
På papperet är det ett lockande alternativ att spela med, och det är det många som har gjort under de senaste åren. Kanske framförallt Centerledaren Annie Lööf, som under en tid försökte lansera sig själv som kompromisskandidat som ledare för en mittenregering.
Det finns en logik bakom det – ytterkanterna i politiken är när allt kommer omkring både relativt små och kan vara besvärliga att samarbeta med, samtidigt som det ju faktiskt existerar en bred mitten som är överens om ganska mycket.
Så ser argumentationen ut i teorin i alla fall – men tittar man närmare på den kommer den mycket snart att falla isär. Politiska åsikter är när allt kommer omkring inte enbart grader på en skala, utan handlar om reella intressekonflikter mellan de olika aktörerna och de väljargrupper som de företräder.
Centerpartiet påstår sig till exempel vara ett mittenparti – men har under det senaste åren haft landets allra mest extrema nyliberala agenda som inte har särskilt många anhängare i valmanskåren. I vilken värld innebär en sådan definition av mitten egentligen ett rimligt anspråk på statsministerposten?
Kanske i en värld där ekonomiska frågor och fördelningen av landets välstånd inte längre är en politisk stridsfråga, utan regeringen enbart har att hitta det effektivaste sättet att förvalta det gemensamma företaget Sverige AB.
Men det är inte en sådan värld vi lever i just nu. Socialdemokraterna och Moderaterna må ha det gemensamt att de båda är stora, breda och pragmatiska maktpartier som gärna vill se saker gjorda – men där Moderaternas pragmatisk alltid är för näringslivets räkning, företräder Socialdemokraterna alltid medborgarnas och arbetstagarnas intressen.
Det är inte enbart fråga om en lång historisk motsättning mellan partierna – det är en skillnad som ytterst handlar om vilken roll staten och det gemensamma spela, och hur vi ska bygga det framtida samhället.
Därför är det fullt möjligt för Socialdemokrater och Moderater att ibland lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och komma överens i stora och viktiga frågor som kräver en bred enighet – men helt omöjligt att göra gemensam sak i regeringsfrågan och driva landet åt samma håll.
Det skulle dessutom innebära en seger för den Sverigedemokratiska fantasin om att vara det enda oppositionspartiet mot det traditionella etablissemanget.
Nej – i Sverige är den breda mitten enbart en teoretisk konstruktion. Den är flyktig som en fantasi, och just när du tror dig ha slagit fast var den finns någonstans har den flyttat på sig igen.
Därför kommer den aldrig att utgöra en solid grund som det finns någon mening att försöka bygga en regering på.
Den danska lösningen är ingenting för Sverige
Mette Frederiksens bildande av en ny regering imponerar – men det går inte att importera danska idéer till Sverige rakt av.
HANDLINGSKRAFTIG. Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen har visat sig vara en skicklig förhandlare åt flera håll.
Foto: Mads Claus Rasmussen / Ritzau Scanpix
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.