När jag var barn tänkte jag inte särskilt mycket på pengar. Jag förstod att de inte fanns i mängder och att de skulle gå till det allra viktigaste först men vad som vad viktigt eller vad jag behövde
Ibland var det trendiga adidasbyxor eller en Tamagotchi men i det stora hela vill jag mig minnas att jag var tillfreds med min hyfsat anspråkslösa tillvaro. Det är lätt att romantisera en tid där barn var hyfsat nöjda med att få presenter till jul och födelsedagar och plattor och mobiltelefoner inte fanns på världskartan.
När mamma i perioder bodde ensam med oss var hyran betydligt mer än en tredjedel. Situationen blev hanterbar genom att inte ta ut svängarna i övrigt och genom en hel del planering. Och att en hyresrätt fanns att tillgå, förstås.
Så här i efterhand är det lätt att glorifiera min mors privatekonomiska insatser är det flera delar som faller i glömska, inte minst då jag själv numer har helt andra ekonomiska förutsättningar. Förutsättningarna idag har nämligen blivit otroligt mycket sämre för kvinnor som henne.
LO uppmärksammade under Internationella kvinnodagen i tisdags att de försämringar vi ser på svensk arbetsmarknad i form av ökade ofrivilliga deltidsanställningar och färre tillsvidaretjänster slår allra hårdast mot de som jobbar i så kallade arbetaryrken.
Därtill spelar kön stor roll och de branscher som drabbats hårdast är just de kvinnodominerade. Serviceyrken, vård och omsorg. Människor de flesta av oss är i kontakt med hyfsat ofta men som trots sin samhällsbärande roll i det svenska samhällsmaskineriet gång på gång prioriteras ner och bort.
Jag förundras över denna förmåga att vända på kronor så det inte kändes för oss barn och att se till att vi hade det vi behövde. En superkraft som visat sig vara allt svårare för föräldrar idag.
Min mor arbetade heltid och slapp både kvälls- och helgjobb. Det fanns en barnomsorg som täckte upp för den tid hon spenderade på jobbet. Vår förskola låg på gångavstånd och på vägen till hennes jobb. När vi sedan började skolan låg även den nära utan behov av varken skolbuss, skolskjuts - eller föräldrainsats. Det går inte att räkna med och det är inte så och ska inte vara så i gles- och landsbygd.
Ska vi nå något som liknar jämställdhet behöver vi på riktigt ta itu med den arbetsmarknadskris som bara blir värre och värre och som slår absolut hårdast mot kvinnor i låglöneyrken. Därtill behövs även en välfärd som står pall i form av barnomsorg, förlossningsvård och socialförsäkringar som går att lita på och som anpassas och utformas även efter dem som arbetar obekväma arbetstider och som utsätts för stress och press i både kropp och själ på sitt arbete.
Ingen ska då heller moralisera eller döma den förälder som arbetar obekväma arbetstider. Diskussionen om att det är oansvarigt att ha sina barn på förskola på natten måste begravas en gång för alla då vi som samhälle både kräver och vill ha vård och service efter “vanliga” förskolan stängt. Vilka ska annars jobba de arbetspassen?
Ingen unge ska behöva oroa sig för sin familjs ekonomi eller inte kunna drömma om att då och då unna sig ett - i barnmått mätt - lyxigt besök på restaurangkedja eller dylikt. Då duger det inte att deras föräldrar, trots att de arbetar, inte har möjlighet att ge dem det. Då behöver facken enas om att höja de lägsta lönerna och att göra heltidsjobb till norm.