Jag var inte så gammal när olyckan i Harrisburg hände, då när en av kärnkraftsreaktorerna på Three Mile Island havererade. Det var 1979 och i Sverige ledde den olyckan till en ganska hetsig debatt om både kärnkraft och uranbrytning som utmynnade i att vi gick till folkomröstning om när kärnkraften skulle avvecklas. Ingen vågade föreslå att kärnkraften skulle vara kvar.
Tage Danielsson höll en beryktad, vass, monolog som handlade om att olyckan i Harrisburg egentligen var så osannolik så att den nog kanske inte ens hade hänt och de flesta trodde nog att den texten skulle göra så att Nej-alternativet skulle vinna.
I Pleutajokk hade man hittat uran och på hemmaplan gick diskussionens vågor höga. Mina föräldrar var politiskt engagerade och jag såg och hörde hur mycket tid som lades på att diskutera för och emot. Det handlade om jobb mot miljö och de bägge sidorna tog fram den ena experten efter den andra som fick berätta om sina rön. Folk i kommunen blev ovänner på riktigt om vad som var bäst. Det har nog präglat mig mer än jag trott.
Idag är vi tillbaka i en, i grunden, liknande diskussion. Med en skillnad. Jag upplever inte alls att människor är lika pålästa idag som för 40 år sen. Det är så uppenbart att vi lever i en helt annan tid. Idag verkar man kunna hitta på egen fakta och sen ägna sig åt att torgföra det och så blir diskussionen mycket märklig.
Hur kan människor bilda sig en uppfattning om man inte först åtminstone har fakta klara för sig? Har vi brist på el eller har vi brist på elledningar? Vilken sorts elproduktion kommer att vara hållbar i längden och är vi beredda att betala betydligt mycket mer än idag för elen?
Att använda ett högre elpris under årets kallaste dagar som bevis för att vi i grunden har brist på el håller inte. Men det håller inte heller att vi bara ska låtsas som om de olika sätten att producera el inte har konsekvenser. De som bor efter Luleälven håller inte med om att vattenkraft bara har fördelar och de som bodde i Tjernobyl lär inte hålla med om att kärnkraft är ofarligt.
Jag förväntar mig att de som företräder olika vägar behandlar frågan med respekt. Respekt för fakta och respekt för komplexiteten. Och jag tycker inte alls att det är för mycket begärt. Särskilt inte av partiledarna för de olika riksdagspartierna.