Förra veckan började allt fler prata om Clubhouse, en app där du kan starta rum för att diskutera olika frågor med andra. Du kan även välja att bara lyssna på andra utan att själv ge dig in i konversationen. Lite som ett Twitter där man pratar istället för att skriva. Det är ett bra forum för diskussion, men jag kan inte låta bli att känna stress inför appen.
Jag får upp en notis som informerar mig om att två bekanta pratar om någon politisk fråga i ett rum. Jag känner direkt att jag är på fel plats när jag själv sitter och lyssnar på ljudbok. Samma känsla kan infinna sig för mig när jag är på ett mindre roligt mingel i Almedalen och inser att ”alla coola” är på ett annat.
Även om jag inte ens är intresserad av frågan som diskuteras kan jag känna en oro över att missa att vara på ”rätt ställe”. Fenomenet kallas ”fear of missing out”, ”fomo”, och det är en känsla de flesta varit befriade ifrån under året av pandemi då väldigt få sociala möten kunnat ske.
Kanske är det just pandemin som skapat behovet av Clubhouse. Precis som att jag blir stressad efter bara några timmar i Almedalen så finns det ju de som älskar att befinna sig där. Clubhouse kanske är till för just de som under pandemin har saknat alla panelsamtal, seminarier, mingel och tillfällen att möta folk för diskussionernas skull.
I grunden gillar jag också att diskutera olika ämnen. Annars hade jag väl inte blivit skribent vars huvudfokus ligger på politik och samhällsfrågor. Men en olustig känsla infinner sig hos mig i just den här typen av forum. Känslan av att man måste vara en viktig person med någonting viktigt att säga. Den känslan får mig alltid att känna mig som en bedragare i sådana sammanhang.
Dessutom är den stora skillnaden, mot exempelvis Twitter, att det krävs en inbjudan för att kunna vara med på Clubhouse. Någon som redan är med måste skicka en inbjudan till dig, vilket gör att känslan av att vara ”utanför” ökar ännu mer. Ökar gör även min känsla av att jag behöver prestera i samtalen.
Alla former av samtal eller debatter måste, vid sidan av ämnet som faktiskt diskuteras, innehålla en analys av vilka som faktiskt deltar i dem. Jag har än så länge inte sett många Piteåbor eller norrbottningar i några av rummen jag själv deltagit i, trots att mitt nätverk är som starkast här. Om det beror på att det nätverk jag har i Stockholm varit snabbare på bollen, eller om aktiv exkludering sker, kan jag i nuläget inte svara på. Oavsett gör det att jag känner mig ännu mer som byfånen som behöver bevisa att jag har kunskap om de ämnen som andra diskuterar med lättsamhet.
På bara några veckor kommer antagligen fler att vara med, då du som sagt får bjuda in folk i appen så fort du själv är med. Men hela grejen med att det krävs en inbjudan är ju konstig. Jag kan förstå att det är ett sätt att hålla botar och fejk-konton utanför konversationerna, men det sker ju automatiskt ändå i och med att man pratar istället för att skriva.
Jag är än så länge inte helt såld, med andra ord. Denna app skapar enorma möjligheter som vi inte tidigare haft, i att digitalisera och öppna upp samtal om viktiga frågor. Men i ett läge där inte alla har möjlighet att vara med och jag själv får stresspåslag av att jag känna att jag borde säga någonting smart, är det skönt att ljudböcker också finns till hands.