Det har nu gått en dryg vecka sedan Ebba Busch (KD) bröt alla normer för vad som har varit möjligt säga i svensk politik, och ifrågasatte polisen för att de inte sköt in i folkmassor och använde dödligt våld i syfte att skada svenska medborgare.
Jag kallade det då på den här sidan för ”våldsfantasier” – och det är ett uttryck som är värt att stå fast vid. Det är en fantasi om den starkares våld mot de svagare – och en uppmaning till alla som står runtomkring att längta efter det som tycks dem som en rättmätig hämnd.
Uttalandet var osmakligt, oprofessionellt och direkt farligt – och just därför har det varit till lika delar intressant och obehagligt att följa dess efterspel.
De politiska kommentatorernas reagerade med häpnad, med kraftig kritik och på vissa håll med försök att förstå hennes utspel som rationellt i en politisk kontext.
Rakast och enklast var hennes politiska motståndare – och tydligast av alla var kanske justitieminister Morgan Johansson (S), som helt sonika undrade: ”Är hon inte riktigt klok?”
Men från hennes vänner inom högern hördes till en början ingenting – inte ett ljud, inte ett pressmeddelande eller en enda kommentar. Moderater och Sverigedemokrater – och även många Kristdemokrater – duckade alla förfrågningar om intervjuer.
Det var en tystnad av det slaget som hörs så tydligt att den till slut betyder mer än vad några ord egentligen kan säga. Det var en tystnad som när dagarna gick blev öronbedövande. Varför ville de inte säga någonting?
Svaret på den frågan är enkelt: De ville vänta och se vad som skulle hända. Skulle stormen av kritik blåsa upp, så hade det varit klokast att hålla sig undan. Om den däremot skulle ge sken av att blåsa över, skulle det vara bäst att hålla sig framme.
Det är så det går till när man jagar i flock – de lite modigare och lite hungrigare får gå längst fram, medan de lite fegare håller sig i bakgrunden och ser vad som händer.
Resultatet blev väl helt ärligt mittemellan – Ebba Busch gjorde mycket väsen om att hon hade blivit feltolkad, men eftersom det hela ändå kunde bli föremål för debatt bestämde sig Åkesson (SD) och Kristersson (M) till slut för att ge henne understöd, och hålla med.
Den mest kostsamma konsekvensen för Ebba Busch del hittills är att hon inte längre är välkommen på ELLE-galan.
Det säger någonting mycket sorgligt om svensk politik i allmänhet och svensk höger i synnerhet när en modeshow i Stockholm har mer ryggrad och starkare moraliska instinkter än vad de alla har tillsammans.
Ebba Buschs övertramp är nämligen så pass grovt att hon inte bara borde ha avgått – hon borde vid det här laget vara en person som hålls på största möjliga avstånd från politiken av den samlade offentligheten.
Nu är så inte fallet – och det betyder att det är upp till de svenska väljarna att fatta beslutet om vilken sorts politik och vilken sorts politiker de egentligen vill ha i vår riksdag.
Det är i synnerhet upp till alla de kloka och balanserade borgerliga väljare som finns i det här landet att stanna upp, och reflektera över vad det har blivit av de partier som de en gång röstat på eller till och med gått med i.
Att lägga sin röst på Busch är inte detsamma som att lägga sin röst på Alf Svensson eller på Göran Hägglund. Så mycket är uppenbart – och nu måste vi alla ta oss samman, och hjälpa till att bryta den spiral mot våldsförhärligande och destruktiv retorik som de nuvarande svenska högerpartierna har lett in oss på.
Annars vet faktiskt ingen av oss var den kommer att ta slut.