Det finns knappast någon utrikespolitisk fråga som har varit utsatt för så dramatiska omsvängningar de senaste åren som den om ett svenskt medlemskap i NATO.
För drygt två år sedan tycktes den vara begraven en gång för alla. Då rådde en relativ fred i vårt närområde, samtidigt som den amerikanske presidentens namn var Donald Trump.
Dennes irrationella utrikespolitik och uppenbara ointresse för landets europeiska allierade fick tanken på ett svenskt medlemskap i NATO att se både överflödigt och oaptitligt ut.
Idag heter den amerikanske presidenten Joe Biden, och står för ett mer förutsägbart och traditionellt amerikanskt ledarskap. Samtidigt tycks den ryske presidenten Vladimir Putin slutgiltigt har kastat masken, och söker utöka den ryska intressesfären med hot om våld.
Exakt hur mycket allvar som finns bakom dessa hot återstår att se, liksom hur resten av världen kommer att bemöta dem. Men i ett sådant läge är det inte konstigt att allt fler svenska politiker för fram tanken på ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen, eller åtminstone på att man likt Finland ska öppna för en så kallad NATO-option.
I en eventuell stormaktskonflikt kan det inte råda någon tvekan om vilken av sidorna som utgör ett hot mot Sverige och svenska intressen, och risken med vår nuvarande ställning är att vi varken får äta kakan eller ha den kvar; ett Sverige som samverkar med NATO kan komma att betraktas som ett hot av Ryssland, samtidigt som vi inte är garanterade beskydd.
Var och en måste erkänna att det i nuläget faktiskt finns sådant som talar för ett svenskt NATO-medlemskap, och att det är en diskussion som vi inte kan avfärda rakt av.
Men på den punkten är det viktigare än någonsin att vi håller huvudet kallt, och minns att säkerhetspolitiken är ett område där de långa linjerna alltid måste prioriteras framför de kortsiktiga målen.
Sverige har varit välsignat med fred sedan Napoleonkrigens slutskede, och även om vi inte enbart har våra egna beslut att tacka för det har vår politik har tjänat oss väl; vi har hållit oss till en alliansfrihet i fred, syftande till en neutralitet i händelse av krig.
Som medlemmar i NATO skulle vi inte kunna vara neutrala om kriget faktiskt kom. Det skulle ytterst vara ett erkännande av kriget som ett realistiskt alternativ, och ett medel i relationerna stater emellan.
Låter det väl idealistiskt? Kanske – men det är också den enda rimliga positionen att ha, och vilket land skulle kunna stå för den om inte vi klarar det?
Ett ytterligare problem för dem som vurmar för en svensk NATO-anslutning är att de befinner sig i en klar minoritet i valmanskåren. Det finns i nuläget inget tydligt mandat för ett svenskt medlemskap – och utan ett sådant skulle processen utan tvekan leda till en mångårig splittring och kontrovers på säkerhetspolitikens område.
En sådan splittring skulle kunna utnyttjas av våra motståndare – och är faktiskt det allra sista som skulle göra Sverige till ett tryggare och säkrare land.
Det för oss till det avgörande argumentet mot ett svenskt NATO-medlemskap: Redan de senaste årens svängningar visar på hur lösa grunder ett sådant beslut skulle vila om vi fattade det nu.
Det är inte ett beslut vi kan fatta på en höft, och sedan ta tillbaka när vi får lust – och därför får det inte fattas utifrån vem som råkar sitta i Vita Huset just nu, eller vad Moskva tar sig för just detta år.
Svensk säkerhetspolitik måste nämligen föras med större långsiktighet och större omsorg om våra värderingar och ideal än så.