De senaste dagarna har politiska ställningstaganden mot det eskalerande våldet mot palestinier spridits som en löpeld. Många, inte minst unga svenskar med stora plattformar, har tagit ställning mot våld mot palestinier och gör vad de kan för att synliggöra de hemskheter som pågår. Tydligheten är befriande men med den växer sig en oro i mig allt starkare. Kan en konflikt som pågått över decennier sammanfattas i ett par rader?
”Jag fattar inte hur detta bara kan hända utan att någon gör något” säger min kompis som sliter sitt hår i ett tappert försök att förstå. Jag försöker förklara efter förmåga. Om hur landsfrågor (vem som äger och har rätt till vad efter diverse konflikter, århundraden och olika intressen) sliter isär fler länder och skapar etniska motsättningar runtom i världen.
Jag talar med min kompis om FN:s vetorätt som i praktiken innebär att det alltså räcker med att ett av länderna Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien, och USA sätter sig emot ett förslag till beslut för att det ska stoppas. Om att världens rikaste procent har mer än dubbelt så stor förmögenhet som övriga 6,9 miljarder människor och att pengar också styr politiska agendor. Vi pratar om mänsklighetens historia, konstaterar att allt elände sker cykliskt när vårt kollektiva minne sviker. Vi lär oss helt enkelt inte av våra misstag.
Fastän det inte blir mer logiskt oavsett antal fakta jag presenterar tycker jag ändå det är relevant att lyfta hur maktbalansen ser ut. Tvåhundra länders “ja” väger mindre än dessa fem stormakters eventuella “nej”. En liten skara människor har tillräckligt mycket pengar att kunna styra om i stort sett vad som helst och håller således miljoner människors levebröd och därmed liv i sina händer.
På samma sätt försöker jag resonera kring de olika sidornas förutsättningar ser ut och hur ojämn maktbalansen är i Israel. Hur etnicitet och religiös tillhörighet avgör vad du har för rättigheter. Det känns viktigt att i alla fall försöka berätta om förtrycket av palestinier som riskerar att falla i glömska när det väpnade våldet trappas upp, att de inte har tillgång till skyddsrum i samma utsträckning och att fler palestinier dör. Utmaningen är att göra detta utan att ursäkta varken våld eller dödsfall på någon sida.
Men den ojämna fördelningen skapar en känsla av maktlöshet. För oss här hemma innebär det att vi beklagar oss och pratar med en vän. Vi undviker nyhetsuppdateringar när vi känner oss låga och stänger av notiser på våra telefoner för att slippa bli störda när vi ägnar oss åt återhämtning.
Vårt dåliga samvete hjälper emellertid ingen men vi bör, i den mån vi kan, undvika att piska upp stämningen ytterligare och kritisera sakligt. När man tvingas leva i en konflikt över tid blir effekterna andra. Rättvisa är ett verktyg för att uppnå fred. När den lyser med sin frånvaro ökar risken för våld. Det är inte ett sätt att ursäkta, utan snarare ett konstaterande. Om än ett sorgligt sådant.
Så jag ligger i. Förklarar och nyanserar. Försöker få min kompis att fortsatt bry sig och reagera men också att tänka efter och inte polarisera. Inte bidra till mer konflikt och mer elände. För där har vi faktiskt ett ansvar. Hat föder hat men det går att framföra kritik mot en regim eller ett system utan att angripa en befolkning eller en religion. Men utan att heller förflytta fokus från de faktiska problemen, nämligen ojämnt fördelad makt.