Veckans snackis är förstås när förbundskaptenen för herrfotboll tappade greppet i tv. Efter en överlägsen seger mot ett lågt rankat fotbollsland som Azerbajdzjan kunde Janne Andersson inte längre hantera media. Han brusade upp, ifrågasatte och lämnade sedan kränkt sändningen. Med det temperamentet funderar man hur ledarskapet ser ut på träningar och i omklädningsrum. Irrationell ilska hos lättretade personer bygger inte förtroende. Varken hos spelare eller publik. Flera vittnar också om att Anderssons vrede är välkänd. Manlig aggression som ledarskapsstil. Nu råkade det bara synas med ljud och rörlig bild inför hela svenska folket.
En ledare med drygt 360 000 kronor i månadslön måste kunna bättre. Det insåg också Andersson och kallande till pressträff dagen efter. Han bad om ursäkt och erkände utan förbehåll: ”Det var bedrövligt dåligt av mig”. Utger man sig för att vara en trygg förebild ska man klara pressen i alla väder.
Folkets förväntningar på herrlandslaget i fotboll är alltid enorma. Och helt verklighetsfrånvända. Det är snart 30 år sedan succén med brons för Sverige i VM 1994 i USA. 36 år innan dess knep vi silvret på hemmaplan när fotbollsnationen Brasilien vann. Nu är det dags att vänja sig vid tanken att herrarna aldrig kommer att nå världstoppen. Sluta analysera ihjäl oss med naiva gissningar som aldrig slår in. Acceptera läget, gå vidare och lägg större fokus på damerna istället. Deras resultat är så mycket bättre. Men de kämpar i motvind. Anderssons motsvarighet som förbundskapten tjänar knappt hälften av hans lön.
Ojämställdheten frodas på flera plan i svensk idrott. Kvinnliga idrottare får sämre träningstider, bristande resurser och mindre pengar. Trots att damlandslaget i fotboll under många år har presterat bättre än herrarna. Både när det gäller resultat i turneringar och antal medaljer. För några år sedan hyllades Emil Forsberg för att ha gjort flest mål under ett europamästerskap. Men det rekordet slog Lotta Schelin redan 2013. Damidrotten måste få ett större erkännande i samhället. Ansvaret vilar tungt på alla från ideella tränare i pojklag och aktiva i Riksidrottsförbundet till politiker och media.
En del svenska lag ligger steget före. Hammarbys damer är ett utmärkt exempel. Inför sin säsongspremiär förra helgen så tågade fansen, både män och kvinnor, genom Södermalm i Stockholm. Utrustade med flaggor, lagtröjor och säckpipor. Som av en händelse helt utan bråk, fylla och kissande män. Småpojkar står vid matcherna och vill ha spelarnas autografer. En del andra länder är dock bättre på att höja statusen för damfotboll och Sverige får se till att inte tappa tempo. Det gäller att sätta nivån direkt.
Det har länge funnits en tro att för ett svenskt herrlag ska lyckas, oavsett återkommande fiaskon i stora mästerskap, krävs en manlig tränare. Så tänker man inte i Frankrike och Tyskland. De har redan haft två kvinnor som tränat män på högre nivå. Andersson har varit förbundskapten i sju år och det räcker gott och väl. Låt en kunnig och erfaren kvinna ta över som kan leda med tillit, tydlighet och lugn. En lagkapten som också är realistisk. Svenska folket måste sluta med charaden kring herrarna. Det är ett medberoende som inte gynnar någon.
Landslaget för herrar har inget att förlora som det ser ut just nu. Men allt att vinna på att säga tack och hej till Janne Andersson.