Det är dags att begrava Axel Oxenstierna. Hans regionala indelning av Sverige från 1600-talet har passerat bäst före-datum. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Det som framförallt hänt är att arbetsmarknadsområdena har vidgats så att folk idag reser över större områden än tidigare för att finna sin bärgning. Och då passerar de administrativa gränser som inte finns i verkligheten, utan enbart i byråkratins värld.
Mitt favoritexempel är att när jag kommer ner till Uppsala Centralstation finns det fyra olika biljettsystem att välja mellan. Ett tecken på att den politiska organisationen inte hänger med i förändringarna. Att politikerna, som är tänkta att förlösa utvecklingen och bekämpa svårighet själva bromsar och blivit ett problem. Dessutom har det välfärdsindustriella komplexet vuxit sig så stort och omfattande att det kräver en bredare finansiering än vad dagens enheter klarar av.
Det här är förstås Karl Marx i kubik. Produktivkrafternas förändringar leder fram till att överbyggnaden släpar efter i utvecklingen. Därför krävs det ständiga förändringar av organisationsformerna, om det inte sker riskerar förändringarna att bromsas och så småningom leda fram till våldsamma omskakningar, till och med revolution.
Således, den regionala indelningen av Sverige har blivit passé. Det är dags att rita kartan efter terrängen. Kommuner, landsting och län bör hällas i stöpsleven.
Jag har några råd till politikerna om hur de ska göra för att lyckas med detta.
För det första, börja med funktionerna. Det går inte att slå samman kommuner och landsting genom att först ta beslutet, och sedan övergå till praktiken. Det är bättre att börja med det konkreta, det som spelar roll för folks vardagsvälfärd. Vi börjar ju med att sova tillsammans. Så ordnar det sig med förlovningsringar längre fram.
För det andra. Betona likvärdighetsprincipen. Kommunal identitet är viktig, i synnerhet i relation till den förskräckliga kommunen på andra sidan gränsen. Men folk är också intresserad av att servicen ska fungera. Folk väljer hellre fungerande vårdcentral än samma kommun som på farfars tid.
För det tredje. Jobba asymmetriskt. Storstädernas förhållanden skiljer sig från mer glest bebyggda landsdelar. Det kräver ett regelverk som skräddarsys efter lokala förhållanden. Evakueringsbygder och snabbt växande urbana centra kan inte behandlas efter samma måttstock.
För det fjärde. Välj era strider. Det finns ingen anledning att knuffa på dom som bråkar, utan sikta på regioner som har ambitioner. De kan få resurser för att utvecklas, medan de som trilskas får hålla sig på sin kant. Deras dagar kommer.
För det femte. Det här är en utmärkt uppgift för ett blocköverskridande samarbete. Men det finns alltid något parti som hellre profilerar sig som motståndare till förändring än deltar i att försöka göra Sverige bättre. Men det vore dumt att låta Judas förhindra en intressant utvecklingsidé.