Dagen då den svenska liberalismen tog slut

Jag är ju själv en sådan som gillar att titta på fotboll, men om hockey har jag i alla fall hört att det går fort. Hur fort då, undrar jag ibland ¬– och kan det verkligen gå fortare än de ideologiska skiftena hos den svenska befolkningen?
För inte särskilt länge sedan hette det ofta att alla partier och alla väljare med tiden hade gått och blivit liberaler – ja, det hette att vi levde i en tid efter de stora ideologierna, och närmade oss en punkt där den enda politiska frågan var exakt hur liberal man var.
Det är en tes som på kort tid har fått sig ett par ordentliga törnar, och som i söndagens riksdagsval fick sig ännu en av det större slaget.
Berättelsen om riksdagsvalet kommer naturligtvis att handla om vem som får mandat att bilda regering – men det hänger egentligen enbart på det lilla skiftet av ett mandat åt den ena eller andra sidan.
Det fångar inte den stora förändring som i själva verket har skett – den ser man först om man jämför de två tidigare regeringsalternativen, de rödgröna och den så kallade Alliansen, med varandra.
För trots att det i nuläget tycks bli ett regeringsskifte visar det sig att de rödgröna faktiskt håller ställningarna, och har ett betydligt övertag mot de gamla allianspartierna. De har i gengäld alla krympt, och läckt röster som ett såll till Sverigedemokraterna.
Det förstärker ett intryck som redan tidigare fanns, och som inte är isolerat till Sverige och svenska förhållanden. Nationalismen som politisk ideologi har varit på framväxt över hela Europa i flera års tid, och på många håll gröpt ur det som tidigare var högeralternativet inifrån.
I Frankrike har det traditionella högerpartiet i princip gått under på nationell nivå, i England har Torypartiet tagits över av Brexitnationalister och i Tyskland har det liberala CDU efter många år regerat sönder sig och fått lämna ifrån sig makten. 
Samtidigt har de senaste årens kriser gjort att den ekonomiska nyliberalismens teorier har frångåtts och visat sig vara ohållbara. I land efter land har finanskriser, pandemin och de extraordinära händelserna i omvärlden tvingat fram omfattande statliga ingripanden på det som tidigare skulle vara marknadens område.
För oss som står på den vänstra sidan innebär det en utmaning, som vi än så länge inte har klarat av att hantera. Politiska rörelser definierar sig alltid i förhållande till varandra, och vem din motståndare är säger en hel del om vad du själv är tvungen att göra; nu har den svenska socialdemokratin fått en ny huvudmotståndare.
Det är inte längre den näringslivsvänliga skattesänkarhögern som vi står emot, utan den konservativa och nationalistiska högern som inte heller har något emot att sänka skatter och göra exempelvis skolföretagen en tjänst.
Ingen av oss vet vad detta innebär, eller var denna utveckling kommer att sluta. Det går fort i hockey, och det är inte omöjligt att de närmast årens utmaningar kommer att innebära en stark efterfrågan på klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik.
Det är trots allt så att klyftorna i vårt samhälle har ökat, att omvärldsläget och den globala uppvärmning kommer att sätta ytterligare stress på det samhälle vi lever i just nu.
Det är utmaningar som liberalismen under de senaste trettio åren har visat sig vara oförmögna eller ointresserade av att möta, och som nationalismen enbart sticker ned sitt huvud i sanden inför.
Det är dem Socialdemokraterna i Sverige och alla våra systerpartier i Europa måste ta tag i, oavsett vilket politiskt landskap det är vi har att verka i just nu.