Från flera håll hör jag att Corona hittills lett till värst problem i storstan. Det är där människor blivit arbetslösa i störst mängd. För det är där man allra mest har tillresande som bas för de jobb som skapas av möten, turism och restaurangbesök.
Jo, vi har haft vår andel av bekymmer vi också. Vi har gjort umbäranden. Avstått från att träffa släktingar. Gått omvägar på Konsum för att inte hamna i trängsel. Undervisning på vissa skolor är och har varit digital istället för i klassrum. Men ännu har inte de riktigt stora varslen nått oss.
Vi lär oss mycket. Och ändrar. Digitala möten fungerar bra även om de inte är så roliga. Resanden är nere på ett minimum. Vi handlar online och bygger om hemma istället för att resa för pengarna. Och vi lär oss att allt detta har en baksida. Att ekonomin inte längre bara består av jobb i tillverkningssektorn betyder att flyg- och bussbolag har det svårt, att de lokala butikerna är tomma, att hotellen har massor med lediga rum och förmodligen att försäkringsbolagen kommer att se en ökning av antalet byggrelaterade skador på hus när Hur-Svårt-Kan-Det-Vara-människorna byggt klart.
Frågan är hur vi ska kunna göra bättre val framöver? Kommer vi att hellre vilja lämna våra pengar på närliggande hotell och restauranger? Använder vi tiden till utbildning och att bestycka personalen med nya kunskaper, när trycket från kunderna minskar? Eller kommer serviceyrkena att minska i antal för evigt och ersättas av nya, digitala jobb inom områden som vi inte ens kan stava till idag – och hur ska vi förbereda oss för det?
Jo, jag ser tecken som visar på att vi försöker. Fler har passat på att söka till en utbildning. De gröna områdena ökar i intresse, både för innovation och produktion. Att begreppet "hållbarhet" växer är förvisso ingen nyhet, men jag tror tillväxten får en skjuts just nu.
Jag vet inte om jag velat vara ung precis just nu. Men det var ju inte lätt då heller. När den tidens kris ledde till att det var svårt med jobb. När räntorna släpptes fria och flög över huvudena på oss. När internet kom och vi inte riktigt visste vad vi skulle ha det till och vissa trodde det var en fluga och inte alls något som möjliggjorde att vi faktiskt kunde träffas utan att mötas – som idag.
Det kommer aldrig bli som förr. Men det kommer att bli bra det här också. Vågar man säga att det kanske till och med blir bättre? Sen. När det varit som jäkligast.