Civilsamhället är en stark röst för fred

Under fredagen delades Nobels Fredspris ut. Detta år delades priset i tre delar, och gick till den belarusiske människorättskämpen Ales Bjaljatskij, till ryska människorättsorganisationen Memorial och till Center for Civil Liberties från Ukraina. 
Fredspriset är ett märkligt pris på det viset att det inte var någon överraskning att det skulle tilldelas till någon eller några som är verksamma i den del av världen där det just nu är allra minst fred – men det ligger också i dess natur.
För medan prisen i fysik, medicin, kemi och litteratur i huvudsak är tillbakablickande pris, som inte sällan belönar prestationer som skedde för flera årtionden sedan, har fredspriset att bli ett pris som också blickar framåt.
Det uttrycker inte bara en uppskattning för vad någon har gjort – utan en stark förhoppning om vad som kommer att ske.
Sådant kan slå rätt, men det kan också slå fel. USA:s president Barack Obama tilldelades priset redan sitt första år på jobbet, till stor del i förhoppningen om att han skulle infria sina vallöften om att avveckla krigen i Irak och Afghanistan.
Så blev inte fallet, och även om Obama var mer fredligt sinnad än sin föregångare måste just detta fredspris i delar av världen ha känts som en gruvlig parodi på ordet fred.
Detsamma skulle kunna sägas om 2019 års pristagare, den etiopiska premiärministern Abiy Ahmed. Han fick priset för att ha tagit initiativet till att sluta ett fredsavtal med grannlandet Eritrea – men bara ett år senare gick etiopiska regeringsstyrkor med brutalitet in i den egna regionen Tigray, en blodig konflikt som fortfarande pågår.
Därför gjorde den norska nobelkommittén rätt i att i år inte ge priset till någon aktiv politiker, utan tvärtom till organisationer som redan länge har verkat för att bygga de nödvändiga grunderna för en bestående fred.
Det har sedan länge varit en sanning att demokratier inte för krig med varandra – och det beror inte att de alla befinner sig i någon sorts ideologisk allians med varandra. 
Den beror på det faktum att medborgarna och civilsamhället i demokratier hörs och räknas – och om folket får säga vad det önskar, så är det ytterst sällan att föra krig mot sina grannländer.
Det märks även i Ryssland, där myndigheterna har varit tvungna att under många år slå ned alla tendenser till opposition med hårdhänta medel, och till och med sätter folk i fängelse bara för att de har yttrat ordet ”krig” i stället för den officiella eufemismen ”militär specialoperation.”
Det krävs mod för att stå emot en sådan regim – och mod är just vad årets pristagare från Ryssland och Belarus har visat. Nu belönas det av Nobelkommittén, och det görs med förhoppningen om att de ska gjuta mod i ännu fler.
Det skedde symboliskt nog samma dag som den ryske presidenten Vladimir Putin fyllde sjuttio år, och på årsdagen av mordet på den modiga, ryska journalisten Anna Politkovskaja.
Den före detta tyska förbundkanslern Angela Merkel har kritiserats för att ha sagt att det inte finns någon varaktig fred i Europa utan att Ryssland är delaktigt i den. 
Den kritiken är förståelig utifrån vad Ryssland dagligen gör sig skyldig till i Ukraina – men det ändrar inte att Merkels ord på lång sikt är sanna. 
I det demokratiska Europa kan vi välja freden hur mycket vi vill – men så länge det finns stater som väljer kriget kommer vi inte att kunna undvika det. 
Därför är det helt riktigt att ge årets fredspris till organisationer som arbetar för en förändring, för att ge civilsamhället en röst och alltså också för en varaktig fred.